Om Europas vägval i prostitutionsfrågan
”Vi bodde i en källare under en butik. Vi var två stycken och hade inga sanitära förhållanden alls. Det fanns ingen bekvämlighet, inget kylskåp, ingen telefon. Vår ägare köpte mat åt oss och körde ut oss till kunderna. Vi var tvungna att arbeta hela tiden utan någon ledighet. Kunderna var för det mesta berusade och tvingade oss att dricka. De slog oss och våldtog oss. Vi hade ingen möjlighet att sköta vår personliga hygien på något sätt. En gång när vår ägare hade tagit oss till kunderna, blev både han och vi arresterade så fort betalningen var avklarad, eftersom de kunderna visade sig vara poliser.”
N.N har varit prostituerad i Europa. Men hennes beskrivning av prostitution är långt ifrån den enda, i stället finns det många i Europa som menar att prostitutionen kan vara ett arbete som alla andra. En motpol är den svenska restriktiva sexköpslagen.
Pockettidningen R har gjort nedslag i Spanien, Ukraina, Frankrike och Sverige för att ge en bild av något som splittrar den så kallade europeiska gemenskapen, prostitutionsfrågan.
Om psykvårdens misslyckande
I november 2004 tar OS-brottaren Mikael Ljungberg sitt liv inne på psyket på Mölndals sjukhus.
För första gången rapporterar medierna om en känd persons självmord. Kravet är att vården ska fungera.
Åtminstone för självmordsnära patienter som faktiskt söker hjälp.
I november 2005 tar artisten Micke Dubois sitt liv efter att nyss ha blivit utskriven från psyket i Huddinge.
Och kraven blir ännu starkare.
Men mellan Mikael och Micke tar en okänd svensk psykpatient sitt liv var fjärde dag.
Minst.
Människor som faktiskt ber om hjälp. De blir hemskickade med en pillerburk. Några får inte ens komma in på psykakuten.
Pockettidningen R har granskat vården av självmordspatienter och det är så man kan bli förbannad.
Om sjukskrivningar och fuskarjakt
”Du ska vara snygg, framgångsrik och lycklig – annars kan du dra åt helvete.”
Så sammanfattade Aftonbladets Lena Melin sensommarens bästa nyhet. Avslöjandet gällde socialstyrelsen som satt och filade på en rekommendation om att utbrända inte behövde någon sjukskrivning alls.
Ilskan blev ännu större när socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson försäkrade att hon också haft ”en släng av utbrändhet”, men sovit sig frisk på tre dagar.
Hösten 2007 är det inte uttömda kroppar och själar det är synd om. Nu ska vi oroa oss för att stadskassan blöder, eftersom avslöjanden om bidragsfusk duggar tätt från regering och myndigheter. Fast när Pockettidningen R går igenom Försäkringskassans underlag till den senaste larmrapporten om att vi fuskar för en miljard per år, visar sig statistiken vara just – fusk.
Pockettidningen R intervjuar forskare som vet varför utbrändhet blivit en diagnos på dekis. Vi träffar Gunilla som ska göra första dagen på nya jobbet två och ett halvt år efter att hon blivit sjuk. Vi granskar regeringens nya rehabiliteringsgaranti och vi avslöjar Försäkringskassans fusk med sjuksiffror.
Läs hela artikeln ”Pocket R avslöjar: Försäkringskassan ljuger om sjukfusket”.
Om barn, ungdomar och demokrati
”Maktstrukturen behöver barn, inte tvärtom. Ständigt upprepas att det är bra för barn att ha vissa gränser. Men trots det finns inga belägg för att det skulle vara sant. Alla människor, även barn, behöver däremot sätta gränser gentemot andra för att bevara sin integritet och självkänsla. Det handlar då om att sätta gränser runt sin egen person – det här går inte jag med på. Sluta!
Men det man traditionellt avser med gränssättning är den form av uppfostran där man sätter ett staket runt barnet, inkräktar på hans eller hennes gränser och talar om vad som inte passar sig – så gör man inte.
Den auktoritära gränssättningen går ut på hot och att kränka barnets integritet – visa tacksamhet, annars…
Av det lär barnet respekt för makten i form av rädsla, inte respekt för det mänskliga i människan.”
Detta hävdar den danske familjeterapeuten Jesper Juul. Han är en av dem som ifrågasätter en auktoritär uppfostran och talet om att det skapas mera ordning i skolan om vuxenvärlden tydligare markerar vem som har makten.
I detta nummer av Pockettidningen R ges motbilder till ålderdomliga strömningar som alltmer gjort sig gällande på senare år.
Om avlyssning och övervakning
I tre veckors tid kunde polisen följa varje skiftning i livet hos A:s familj och hos B:s familj.
Varje detalj som avhandlades över telefon.
Att telefonerna kunde vara avlyssnade var en tanke som aldrig hade slagit dem.
Hemma hos dom? Hemma hos ett barn?
Den tanken har faktiskt inte slagit lagstiftaren heller.
Det finns två eller tre tvångsmedel som får användas mot personer under femton år som misstänks för ett brott.
Varken fingeravtryck eller telefonavlyssning hör dit.
Avlyssningen var olaglig. Men under tre veckor i september och oktober 1998 skedde den i alla fall. Först den 13 oktober upphörde avlyssningen.
Pockettidningen R granskar i detta nummer den alltmer utbredda övervakningen av medborgarna. Bland annat innehåller numret ett upprörande och lagvidrigt fall av telefonavlyssning.
Två unga människor blev kränkta.
Om livstidsdomar i Sverige
- De första åren efter livstidsdomen var alldeles tomma. Och det var just ovissheten som var det värsta. Livstid har ju inget slut. Jag överlevde genom att hata allt och alla. Och allra mest hatade jag mig själv.
- Livstidsstraffet är förkastligt. Jag har inte rätt att döda. Men straffet ska vara tidsbestämt. Det är ingen skillnad mellan livstidsstraff och att, som i USA, sitta i en dödscell och bara vänta.
Det säger Francisco Norling, en av Sveriges 153 livstidsdömda. Han har hittills avtjänat elva år för ett dubbelmord. Under tiden i fängelset har han utbildat sig till diakon och leder programverksamhet för yngre intagna.
Pockettidningen R har granskat livstidsstraffet, som blir allt vanligare i Sverige.
Om hushållsnära tjänster
”Då dyker treåringen upp igen. Han äter på en brödbit och kravlar upp i den rena soffan, smular ner och skrynklar till. Jag kan ju inte säga år honom att han inte kan sitta där. Det är hans soffa, inte min. Det är hans hus, inte mitt. Det är han som har makten, inte jag. Den lilla pojken har alla rättigheter at göra precis som han vill. Det är jag som är på främmande mark. Pojken glider ner från soffan och jag fixar till. Han kravlar upp igen. Jag svär tyst för mig själv. Jag som trodde at jag gillade barn. Pojken glider ner igen och vandrar över golvet och lämnar små smulor efter sig. Suckande dammsuger jag igen.”
Så kan det vara för en städerska. Det fick frilansreportern Maria Hagström erfara när hon under ett par månader arbetade hos Hemfrid utan företagets vetskap. För Pockettidningen R har hon skrivit dagbok om sina erfarenheter. Ett aktuellt dokument i en tid när det så kallade pigavdraget diskuteras.
0 
