Archive for juni, 2009

Babelsberg

30 juni 2009
  0 kommentarer

Idag träffar jag Josephine som gör film om sin “barndom i DDR”. Hon går på filmhögskolan i Babelsberg som tidigare var centrum för det Tyska “filmundret” under 20talet (när filmer som Metropolis och Dr Mabuses Testamente satte Tyskland på den internationella filmkartan) och dras idag med ett gott rykte om att vara plantskola för unga filmskapare.

Skolan står på historisk mark. Bara någon pendeltågstation därifrån ägde Potsdamkonferensen rum 1945, där det som bekant beslutades om delningen av Tyskland i olika sektorer. Babelsberg hamnade i den sovjetiska sektorn och filmstudiorna blev därför en viktig del av den Östtyska kulturproduktionen, eller beroende på vem jag frågar: propagandaapparaten. Vad Josephine tycker om DDR och dess filmtradition har jag ingen aning om, men det är just det vi ska prata om idag! Och om massa andra saker förstås. Hörs sen! 




Den råa charmen

29 juni 2009
1 kommentar

Jag sitter på cafeet St Oberholz som jag använder som kontor om dagarna. Från fönstren på övervåningen ser man ut över den livliga korsningen vid Rosenthalerplatz i Mitte. Där ligger säkert 40 snabbmatsrestauranger men också en liten tidningsbutik som säljer magasin om ung tysk kultur och som jag gärna  bläddrar i. Det senaste halvåret har alla tidningar skrivit om New York, eller snarare Berlin som det nya New York! Det är en liknelse som jag numera hör från alla möjliga håll. “Åhå, Berlin är ju som manhattan var på 80talet” heter det nostalgiskt från både höger och vänster. För att det stämmer? Eller för att man gärna vill att det ska vara så? Själv tycker jag ju att städer inte skall jämföras med varandra, tycker det är lite fånigt med nostalgi, men jag förstår ändå några av poängerna. 

Kännetecken som skulle göra Berlin till ett nytt NY: Urflippade konstnärer (check!), svartfester i övergivna industribyggnader (check!), ett ungt avantgarde som använder staden som atelje (check!), klubbar som aldrig stänger för natten, eller för dagen heller för den delen (check!), hus och tunnelbanevagnar som är nedklottrade med grafitti (check!), och sist men inte minst en drös av billiga bostäder (check!). Berlin erbjuder idag den råa charm som Manhattan erbjöd på 80talet, skriver en av tidnigarna, och är det en rå charm vi talar om en rå charm så kan jag som svensk bara hålla med… och till det får vi anledning att återkomma. Hej så länge!




Heja konstapeln!

28 juni 2009
  0 kommentarer

Efter besöket på dagens loppis som resulterat i trängsel och en hög fotografier föreställande borgerliga familjer som äter middag runt ovala bord, drällde jag runt på den lilla konstfestivalen “Neuköln 48h” i stadsdelen med samma namn. Festivalen erbjöd varken konst eller fest och var inte särskilt “rolig”. Vad som däremot var roligt var att jag blev stoppad av p o l i s e n när jag råkade gå mot rött över en gata utan bilar! Typiskt tyska polisen att dyka upp när man inte behöver dom. Det var kanske lite osmart att inte vänta in grön signal just när en polispiket och tre brunkläda konstaplar stod parkerade alldeles bredvid övergångsstället, men vad gör man inte för lite spänning i vardagen? För att bråka med den tyska polisen, ordningsmakten, tunnelbanekontrollanterna eller någon annan som tillhör en organisation med tvivelaktigt förflutet, innebär just ett spänningsmoment. Hu!

Jag tänker inte gå in på detaljer här, men är det nånting du lär dig efter ett par månader i Berlin så är det att den tyska polisen aldrig står på din sida. Men om du nu hamnar i en situation av poliskonfrontation: låt dem för guds skull veta att du kommer från Sverige! För är det något tyskar gillar så är det svenskar. Fråga mig inte varför, men klart är att det går att komma undan med det mesta bara genom att vifta med ditt medborgarskap. Du ba: “Ich bin Schweden, jag visste inte att man måste löpa biljett på tunnelbanan! “och dom ba: “allright svenne, låt gå för denna gång!”. Knäppt, men så är det. Och som tur var tog också dessa tre herrar det hela piano. De nöjde sig med en kort uppläxning (“använd dina jävla ögon för i helvete”) innan de lät mig gå. Jag undslapp således dryga böter. Mutförsök. Poliseskort. Heja konstapeln! 




Nämen hej…

28 juni 2009
  0 kommentarer

…här sitter jag uppflugen i en nedsutten fåtölj på ett fik och äter en rejäl tysk brunch bestående av sju sorters ost, mörkt rågbröd och en tallrik full av frukt och grönt, gött! Medan  jag knappar på min dator sitter mitt sällskap i fåtöljen mittemot och bläddrar i någon av Berlins 5 morgontidningar. Åh, jag blir så avundsjuk på den tyska tidningstraditionen! Så här om söndagarna är tidningarna sprängfyllda av långa artiklar, essäer och politiska analyser som med allvarligt ton diskuterar “tillståndet i världen”. Enligt dagens Berliner Zeitung som förövrigt har sitt huvudkontor rätt framför mitt sovrumsfönster, är tillståndet inte särskilt hoppfullt: FINANSKRISEN, IRAN, HÖGEREXTREMISM osv, men vi får väl ta det med en nypa salt och om inte annat glädjas åt en intellektuell tidningskultur som vi i Sverige bara kan drömma om. Nog om det.

Nu ska vi göra det som folk i stan gör om söndagarna, nämligen gå på loppmarknad i någon av Berlins många parker. Det är ett poulärt söndagsnöje när alla andra butiker håller söndagsstängt. På marknaden i Mauerpark står borden tätt och trängseln är stor. Där kan man hitta lite allt möjligt och omöjligt. Förutom jycklarna som underhåller en tålmodig publik med sina jongleringskonster och lustiga hattar kan man äta veganska hamburgare, lyssna på sval techno, köpa nya solglasögon eller framförallt; med böjd rygg och nyfiken blick rota i någon av alla kartonger som sprängfulla med gamla souvenirer, fotografier, köksredskap, videoband, kläder i brokiga mönster bjuds ut för en billig penning. Det är med andra ord en inte helt fel sysselsättning såhär en sölig söndag!




Kapitalismus ist tötlisch

27 juni 2009
  0 kommentarer

Som så mycket annat det finns två av i Berlin; två tv-torn, två centralstationer, två stadsoperor, två bibliotekssystem, två zoo osv finns det naturligtvis också två Prideparader i denna Europas HBTQ-huvudstad. Nu har det ju denna gång inte så mycket med den geografiska delningen av Berlin att göra, som en politisk kritik. Medan stadens officiella Prideparad lockar till sig hundratusentals människor som färdas i lastbilar längs med Västberlins fashionabla gator, anordnas på andra sidan stan en alternativ parad.
Den samlar yngre queeraktivister, konstnärer, klubbkids som tycker att den stora paraden har “blivit allt för kommersiell och alldeles för opolitisk”, och som idag lyfter fram HBTQ-frågor under en färgglad gatufest i den radikala stadsdelen Kreuzberg. “Solidaritet med våra Bulgariska vänner!”, “Kapitalismen är dödlig!”, heter det från ljudbilen som också spelar rumänsk pop, turkisk disco och brasiliansk balie funk. Det svänger!




Gayneration!

27 juni 2009
  0 kommentarer

Jag har satt på mig alla färgglada kläder jag äger, stoppat ner en visselpipa och en påse konfetti i väskan och ska nu snabbt ge mig iväg till Kudamm. Det är nämligen dags för Berlins Prideparad att gå av stapeln! Den samlar en halv miljon människor från hela Europa och det vill jag naturligtvis inte missa…




Var är kvinnorna i den politiska historien?

26 juni 2009
  0 kommentarer

Längs gatan Bernauerstraße finns en bit av Berlinmuren kvar. Tillsammans med det lilla dokumentationscentret bredvid visas minnen av muren upp för nyfikna besökare. När jag promenerade förbi idag hade ett gigantisk silverplakat rests bredvid muren, en slags officiell hyllning till den tyska återföreningen. På plakatet står med stora stolta bokstäver: “frihet, enhet och broderskap”.

Men vänta nu? Det var väl 1989 och inte 1789 som muren föll? Och vart tog systerskapet vägen? Typsikt att det politiska kampen alltid skall tillskrivas männen, som om den kvinnliga halvan av befolkningen inte spelade någon roll i Die Wende, vändpunkten. Jag har mailat museet och frågat hur de tänker men de har inte svarat, buhu!




Åh, akademi!

26 juni 2009
  0 kommentarer

Jag odlar en riktig univeristetsromantik såhär i ovädret. För vad ska man egentligen göra när man nu inte kan hänga i parken (så som man alltid gör i Berlin om somrarna)? Som tur är har de tyska studenterna ännu inte tagit sommarlov. Terminerna fortsätter en bra bit in i Juli med föreläsningar och seminarier av sympatiska och mindre sympatiska professorer.

Tips: Släng på dig en svart kappa och slink in genom någon av de gigantiska portarna till det gamla anrika universitetet Humboldt. Här finns alltid något att göra. Det är bara att komma och gå som man vill. Vad sägs om ett samtal om performativitet inom konsten? En föreläsning om en feministisk ekonomi? Eller en fika med studenterna som protesterar mot “den dåliga utbildningspolitiken” i Tyskland? Och vad gör man inte för att få sitta i samma sal som Einstein undervisat i? Karl Marx? Hegel!? Och som är 200 år gammal (typ) och är inredd med mörka träpaneler, sammetsfåtöljer och lampkronor stora som tunnelbanevagnar?  




Leninallé, Stalinallé, Karl Marxallé…

26 juni 2009
  0 kommentarer

… kärt barn har många namn. I morse promenerade jag längs den gamla paradgatan som bytt namn efter vilken ideolog som varit poppis och tillräckligt politiskt korrekt för stunden. Numera heter den två kilometer långa och 80meter breda gatan som går ända från Alexanderplatz till stadsdelen Friedrichain i östra Berlin Karl Marxallé och ingenting annat. Här bodde en gång den kommunistiska partitoppen i palatsen som byggts i sovjetisk sockerbagarstil, här gick de stora första majparaderna, militäruppvisningar och andra skådespel som var en så viktig del av den östtyska stadsbilden. Idag är det däremot en annan bild som möter mig. Husen står kvar, men paltsen är slitna och delvis övergivna, gatan är folktom och några politiker är det inte längre tal om att stöta på i dessa kvarter. Med svenska medelklassögon är det en “underlig” plats att flanera på. Men jag har sällskap med min vän Willi som inte tycker området är särskilt underligt. Han växte upp i en av lägenheterna på Karl Marxalle´ 83 där hans mormor bor än idag.  Det står Grötzel” på porttelefonen, men ingen är hemma när vi ringer på, synd!  

Jag och Willi är lika gamla, vi föddes två år innan muren föll, och har helt olika förhållanden till den historia som jag försöker snoka reda på. Jag växte upp i trygga Stockholms innerstad, Willi i en grå arbetarstadsdel som under 90talet ockuperades av punkare och vänsteraktivister. Området var ökänt för sin politiska aktivism och låga bostadsstandard, men är idag som så många andra områden i (öst) Berlins innerstad ett hang out för den framväxande medelklassen, för backpackers på Berlinbesök eller en och en annan hippie som kommit över ett billigt hyreskontrakt. “Bra”, säger Willi som gillar att stan förändrats.

  




Regen ohne Bogen

25 juni 2009
  0 kommentarer

jag vet inte vad jag gjort för att förtjäna detta; hela natten och dagen har det regnat och åskat som om syndafallet vore här igen! Tv-tornet har svajat i vinden och trottoarerna är ödsligt tomma. De många nyanserna av grått är nu ännu flera. Det ligger ofta nåt extremt över vädret i Berlin. När det är kallt, vilket det oftast är, kan man vara riktigt säker på att det är svinkallt; och när det väl är varmt är en påträngade värme och en stekande sol gör sig gällande. “Aldrig får vi något mitt emellan, aldrig får man vara glad”, sa mannen i kiosken när jag störtade in med mitt paraply. “Der sommer ist Scheiße”, sommaren sa han bittert och påkade mot hällregnet utanför fönstret. Jag log och sa att jag iallafall är glad att det åtminstone inte regnar in i min lägenhet i huset ovanför. Tillskillnad från andra lägenheter jag hyrt i staden som inte rustats upp sedan 60talet och därför haft en standard därefter, finns på Mehmardstraße inga trasiga fönster, inga “lufthål” genom fasaden, och ingen motsträvig kolugn att hålla igång. Det får gärna regna hur mycket som helst!




Tack för Dönern

25 juni 2009
  0 kommentarer

För att röra oss bort från de turistande svenskarna och visa upp det mer “autentiska” Berlin för O som jag glatt släpade runt på under dagen fotvandrade vi till stadsdelen Wedding i norra Berlin. Vi smet in på en bakgård för att se om vi kunde hitta nåt spännande. Vi hittade i tur och ordning: tre överfulla sopcontainrar, en ödetomt och två bilverkstäder. Efter att ha snokat runt en stund frågade mannen som visst jobbade i en av bilverkstäderna vad vi gjorde där och vad vi ville. Ooops! Jag skämdes över vår nyfikenhet, bad uppfostrat om ursäkt. Det var inte meningen att störa. Men det var lugnt sa han som hette Yilmaz och sa att vi gärna fick titta runt. Han hade också satt igång en grill på den lilla parkeringsplatsen. Det luktade väldigt gott, jag var hungrig. Ville vi också vara med och äta? 

Medan Yilmaz grillade den hemlagade Dönern (kebab på tyska) dukade hans flickvän fram porslin åt oss. Vi fick absolut inte hjälpa till. Under middagen småpratade vi om Tyskland, de frågade om Sverige. Finns det Döner i Sverige? Hur smakar den där? Gott, sa vi, men detta oändligt mycket  godare.

Wedding brukar ofta kallas för Lilla Istanbul, eller Turkiets västraste stad, eftersom att det bor så många turkar här. Också Yilmaz och hans flickvän kommer från Istanbul, men har liksom många andra “turkar” i Berlin bott hela sitt liv i Tyskland och pratar perfekt tyska. I mina ögon är Wedding mer en Berlinstadsdel än någonting annat. Några kvarter längre bort gick Berlinmuren som delade väst från öst och som fortfarande präglar stadens karaktär. Jag måste fråga hur middagsvärdarna såg på muren idag. Hösten 1989 hade varit ett lustfyllt år eftersom alla varit så glada, men sedan hade saker blivit sämre igen sa Yilmaz. Tyskland hade blivit hemsk dyrt tyckte han. Hyrorna, bensinen, tomaterna, ja alla priser hade ju fördubblats sedan murens fall. Att leva i Berlin idag var svårt, men stan var iallafall ett “paradis för den som gillar döner” sa han och skrattade. Mer om det imorgon. Vi tackade och bockade för godaste middagen och lovade att bjuda tillbaka på en svensk middag (vad en sådan nu innebär? lappskojs? rårakor??) om vi träffas igen.




Är Berlin det nya London?

25 juni 2009
  0 kommentarer

Jag lyssnar på svensk radio och närmare bestämt P1:s sommarsatsning “på spaning efter Europa” från Berlin. Den gamla murveln Kjell albin Abrahamssson pratar om svenskars inställning till Tyskland, och har nog allt fått en hel del om bakfoten. Han säger att citat, “vi svenskar inte bryr oss om Tyskland, det är som om Tyskland inte finns”. Men vänta nu? Berlin vimlar ju av svenskar! Särskilt så här i sommarhettan. Svenska turister i Berlin börjar bli lite som tyskarna på Mallorca – de är överallt. Det räcker med att sätta foten utanför dörren och så dyker dom upp, särskilt i stadsdelarna mitte och prenzlberg som blivit lite av ett Berlins Södermalm. På promenad längs gatan Kastanienalle träffade jag idag på inte mindre än 8 vänner på besök i stan, bara sådär! Några skulle till musikfestivalen Fusion som går av stapeln i morgon, andra ville hellre drälla runt på helgens vernissager. På en filt i Weinbergspark låg Jonas Hassen Khemiri och läste en roman. Det känns lite konstigt, som att gå Götgatsbacken fram och tillbaka ungefär. Är Berlin på väg att bli det nya London?




Solen går upp i öst

25 juni 2009
  0 kommentarer

Idag har jag bland mycket annat ätit frukost med min vän Vanini Belarmino som är konstnär och curator och som jobbar med ett projekt kring “murar”, om hur de separerar människor från varandra. Hon har rest mellan städer i Palestina, på Cypern och på Nordirland och har tillsammans med en grupp tyska konstnärer dokumenterat livet på de platser som delas av en vägg. Sedan några år bor Vanini i Berlin som ju är en stad som fortfarande präglas av Berlinmurens rester. Även om stenblocken, vakttornen och andra fysiska minnen från delningen är bortsopade sedan länge finns spåren kvar i staden. Vi pratade om det och om hur man kan som ung kan förhålla sig till historien. Mer om det imorgon. 




Berlin Alexanderplatz

23 juni 2009
  0 kommentarer

Hej på er läsare,

här sitter jag uppflugen i mitt fönster i Berlin och funderar över vart jag skall börja någonstans. Medan TV-tornet sänder ut sina oregelbundna signaler till världen kliar jag mig i huvudet och undrar hur jag egentligen kan berätta om en stad som Berlin?  Jag tänker på alla författare som skrivit odödliga romaner från staden och får genast prestationsångest: hur skall detta gå? Hur gör jag staden rättvis? Vilken är min berättelse och hur gör jag den begriplig för er? Nåja, det är ju det jag vill utforska med denna blogg, och jag hoppas ni vill vara med i diskussionen!

Jag bestämmer mig för att börja där jag befinner mig. Alexanderplatz, detta mytomspunna torg som en gång var centrum i forna Östberlin, och som nu är mitt hem några veckor framöver. Och vilket hem sen! Från 10e våningen i vad som brukar beskrivas som Berlins fulaste hus; ett brunt komplex i 12 våningar som sträcker sig över ett helt kvarter i stadsdelen Mitte, blickar jag ut över Alexanderplatz. Utsikten från fönstret är bedårande. Jag sätter nästan kvällskaffet i halsen inför åsynen av alla historiska byggnader som tornar upp sig mot himlen. Berlins rådhus, den gamla domen, Frankfurtertornen, det gigantiska hotellet och så förstås: TV-tornet, denna ständiga symbol för Östberlin, möter mig genom fönstret. “Alex” som berlinarna säger, är så mycket storstadsromantik att det gör ont.

Det är naturligtvis ingen slump att jag bosatt mig just i en gammal “Öststadsdel”. För det är här som det unga, kreativa och internationella Berlin har haft sitt centrum de senaste 20 åren, och som fört myten om det ömsom intellektuella ömsom dekadenta Berlin vidare. Här har konstnärer, författare och studenter hyrt billiga lägenheter under hela 90t och tidiga 2000t då hyrorna i området fortfarande mycket låga. Många hus stod övergivna och det var busenkelt att få tag på en nedgången men vacker sekelskifteslägenhet mitt i centrum.

Idag såhär 20 år efter murens fall är situationen delvis en annan. Östberlins innerstad var för inte så länge sedan en fattig, grå och enligt mångas berättelser en inte särskilt trevlig plats att bo på, men påminner idag mer om stadsdelen Södermalm i Stockholm. Husen i området är nu upprustade, kolugnarna utkastade och den moderna tyska medelklassen som jobbar på någon av reklambyråerna eller arkitektkontoren i närheten, har flyttat in.  Gentrifieringen av staden har gått blixtsnabbt.  Hyrorna reser i höjden. Fler och fler hyresrätter blir till bostadsrätter och personer som bott hela sitt liv i kvarteren tvingas flytta härifrån. Det är naturligtvis en utveckling som jag liksom alla andra unga svenskar som bosatt sig i staden är en del av. Mer om det senare.

Men även om konstnärerna och andra som gett området sin prägel har dragit till avlägsnare stadsdelar som Neuköln och Wedding, och även om det inte längre är tal om att hitta några övergivna hus att klättra in i bär staden fortfarande på en charm, eller brutalitet beroende på hur man ser det, som jag inte stött på i andra västeuropeiska huvudstäder. Det finns med andra ord alltid en anledning att återkomma, och återkommer är just vad jag gör. Enligt myten om Berlin är ju detta staden som aldrig sover. Jag har tyvärr lite svårt att leva upp till det och börjar redan bli trött…

Innan jag somnar till bruset från Alex ska jag kila ner till den, mycket riktigt,  dygnet runt-öppna kiosken på hörnet för att köpa frukost till imorgon.  Jag får nämligen besök av min vän Vanini som gör ett konstprojekt kring muren i Berlin och Palestina, och tänker bjuda på surt rågbröd och söt marmelad enligt tysk tradition, gött! Vi hörs snart!




Sommaren 2009 i Berlin

10 juni 2009
  0 kommentarer

Pockettidningen R:s utsända i Berlin, Lina Lund, kommer att blogga här framöver. Hon berättar för oss om den tyska huvudstaden, och hon vill gärna att ni läsare ska vara med på ett hörn!

Men först en kort presentation av Lina.
Lina har läst tyska och mediekommunikation. Hon har jobbat med några av Berlins gallerier. Men mest av allt promenerade hon runt i slitna miljonprogramsförorter, klättrade in i övergivna byggnader, och porträtterade de människor hon mötte med sin kamera. Efter något år flyttade hon tillbaka till Sverige och bosatte sig i Malmö där hon bor för närvarande.

* * *

Under sommaren skriver jag ett längre reportage från Berlin och dess omnejd. Det är ju som bekant snart 20 år sedan den där regniga natten i november 1989 när Berlinmuren föll. Då var jag två år och tryggt ovetande om vad som pågick i världen omkring mig. Idag är jag desto mer nyfiken.

Vad var det egentligen som skedde där på de båda sidorna om muren? Vilka bodde där och hur levde dom? Och vad är Berlin av idag?
Det blir min uppgift att snika reda på. Under två månader reser jag runt i krokarna omkring Berlin och berättar om vad jag möter.

Pockettidningens läsare kommer att få ta del av hela reportaget när pappersnumret kommer ut i oktober. Tills dess får ni hålla er till godo med bloggen. Är det något ni tycker att jag ska skriva om? Någon speciell person som jag borde träffa? Har ni andra synpunkter? Maila mig via formuläret här nedan.

/Lina Lund

* = nödvändig uppgift













Ny satsning av Pockettidningen R – blogg från Berlin!

9 juni 2009

För R:s räkning bloggar reportern Lina Lund, 22 år, i sommar från Berlin. Tjugo år efter murens fall. Och i höstens pappersutgåva publicerar R ett långreportage från den berlinska smältdegeln, signerat Lina Lund. Läs vidare här.