Igår träffade jag Sandy som bor på tredje våningen i ett husprojekt för kvinnor och transexuella. Vi åt en croassiant på bakgården och pratade om queer-rörelsen i Berlin. Sandy menar att Berlin är en bra stad om man vill leva på ett alternativt sätt, att alternativen är många fler än i Sverige och acceptansen inför att vara ”annorlunda” är mycket större.
I huset på Liegnizterstraße bor 30 kvinnor som är på olika vis är engagerade i feminism och aktivism. Huset ockuperades under de kaotiska åren på 90talet när stora delar av stadsdelen Friedrichain förvandlades till en koloni för punkare och vänsteraktivister. Sedan dess har de boende kämpat för att få vara kvar i husen och idag är XB, som kollektivet kallar sig, ett etablerat namn inom Berlins alternativscen.
Sandy tycker att de tär toppen att bo i ett husprojekt, även om det förstås är lite jobbigt att allt i huset som går sönder eller krånglar måste fixas av dem själva.
- Det gör inte så mycket när man får bo med 30 personer som är intresserade av samma saker som jag är, säger Sandy.
I helgen slog de tyska myndigheterna på stora trumman och bjöd in allmänheten att besöka de tyska institutionerna. Framför samtliga ministerier, regeringskansliet och statstelevisionen hade röda mattor rullats ut. Jag passade på att glida runt bland de toppmoderna kontoren inne på ministeriet för sociala frågor där det bjöds på korv, gummibjörnar samt mängder av information om det tyska försäkringssystemet, lönepolitiken, immigrationen osv. På en hel vägg hängde statistik över vad som beskrivs som ett allt mer framgångsrikt Tyskland. Framgångsrikt är också vad de tyska insatserna i friidrotts VM var, åtminstone om man ska tro vad tidningarna skriver. Apropå tidningar så ska jag på besöka redaktionen på Neues Deutchlands i morgon, ni vet den stora tidningen i DDR som var om inte obligatorisk att läsa på morgonen åtminstone ett måste i brevlådan om man inte ville ha stasis misstänksamma ögon efter sig. Sedan murens fall har tidningen fört en tynande tillvaro men är trots ständigt sjunkande läsarsiffror alltjämt på fötter.
Imorgon avslutas friidrotts VM i Berlin och ute på Olypiastadion i andra änden av stan pågår världsmästerskapen fortfarande för fullt. Hit ner till Kreuzberg där jag håller hus har idrottsyran emellertid inte spridit sig, hade det inte varit för de tyska tidningarnas intensiva rapportering hade jag nog missat spektaklet. För här i kvarteren är det andra saker som intresserar de boende; picknick i parken, kaffe på cafeet och öl på trottoaren är väl huvudsysselsättningen om sommaren. Ett och ett annat inslag av turkisk fotboll springer jag också över, men någon hitrest atlet är det ingen som verkar bry sig om.
För att ta reda på hur världsmästerskapet förflyter hoppade jag på cykeln i morse och började trampa västerut där atleterna håller till. Det skulle jag inte ha gjort. För just idag, skulle det senare visa sig, hade de tokigare av löpare lämnat stadion för att springa Berlin Marathon. Stadens centrala delar var avspärrade och som man kan förvänta sig av ett sådant arrangemang var gatorna fulla av semesterfirare, sportfantaster och nyfikna som trängdes med varandra. Vid Brandenburgertor förvirrade jag mig in i folkmassa som var lite ivrigare än de andra eftersom den första sprintern närmade sig, och där i kaoset förblev jag och cykeln stående. Bredvid mig stod ett äldre par med likadana fiskarhattar på huvudet och i händerna varsin flagga med de tyska färgerna. De såg stolta ut. Men att vara stolt och tysk och dessutom vifta med den tyska flaggan är ingen självklarhet i Tyskland. För bara några år sedan förknippades färgerna svart, rött och gult fortfarande med det landets skamfyllda förflutna. Ville man inte förknippas med någon av de högerextrema strömningarna som åter fått fäste i Tyskland, fanns inte en tanke på att hänga ut den tyska flaggan från balkongen eller ropa ”Deutschland” under något idrottsevenemang. Under fotbolls VM i Berlin 2006 förändrades allt det där. En ny generation tyskar som knappast kan belastas för något deras far- eller morföraldrar gjort sig skyldiga till har vuxit upp och att döma av vad tidningarna skriver så känner de sig som demokrater, européer och tyskar. Därför kan man återigen se den tyska flaggan vaja på gatorna och inne på Olympiastadion, en syn som av naturliga skäl får många att höja på ögonbrynen. Byggnaden har ju allt sedan Olympiska spelen i Berlin 1936 förblivit en symbol för nazismens vanvett . . .
Nu kom jag ju aldrig så långt som till olympiastadion, men jag passade i alla fall på att fråga det äldre paret bredvid mig om vad de kännde inför sina vimplar. Mannen svarade, på engelska, att han var amerikan, marinkårssoldat och alltid hade undrat hur det kändes att vifta med en tysk flagga. Nu visste han det, sa han och skrattade.
Hur man än bär sig åt denna sommar så är det omöjligt att undvika Det Stora Jubileet. Visserligen kan man vara säker på att det alltid pågår ett firande av något jubileeum i Berlin, staden kryllar ju av framlidna personer, platser, händelser som haft en avgörande betydelse för stadens historia och som det finns anledning till att antingen fira eller frukta beroende på vem eller vad det rör sig om för stunden. Det är för de flesta Berlinare, omöjligt att hålla reda på alla högtidsdagar och inte är det heller vad en ny generation tyskar vill eller ska behöva göra. Hursomhelst råder det ingen tvekan om att just denna höst är lite mer speciell än andra. 20 årsdagen av murens fall och det som brukar kallas Den fredliga revolutionen kommer att firas med pompa och ståt över hela Berlin.
Vad som också firas är minnet av den så kallade ”paneuropeeiska picknicken” som på sensommaren 1989 rev upp den första öppningen mellan Öst och Väst. Idag för exakt 20 år sedan samlades 100tals semesterfirande östtyskar på gränsen mellan Ungern och Österrike för en picknick som slutade med att fler än 600 personer lyckades fly över till Väst utan att några av gränsvakterna ingrep. Det var den första stora flykten sedan Berlinmuren byggt 1961.
Riktigt så långt som till Ungern har jag inte tagit mig för att minnas järnridåns fall, men väl till en annan plats som gått till historien för sitt motstånd mot kommunismen: Leipzig. Jag har slagit mig ner under en lind på Schillerstraße och väntar på att Josephine ska dyka upp. Hon gör film om sin uppväxt i Leipzig och ska ta mig runt på en cykeltur!
I ett anonymt område i utkanten av norra Berlin ligger ett byggnadskomplex som ser ut ungefär så som de flesta byggnadskomplex gör i Berlins utkanter. Det är i byggt i grå eller brun betong, i 3 till 30 våningar och sträcker sig i regel över ett helt kvarter som inte rymmer så mycket annat än just det; ett stort hus. Just detta hus är emellertid inte som andra.
Jag har tagit trammen genom östra Berlin och hoppat av vid ändhållplatsen i Hohen Schönhausen. Nu står jag framför ett betongkomplex så hemskt att jag inte vet vart jag ska börja! Berlin är bara för mycket ibland. Bakom en hög mur som för bara 20 år sedan skiljde frihet från fångenskap ligger det föredetta Stasifängelset – höjdpunkten av DDRs notoriska övervakningssystem. För de regimkritiker som fördes hit för förhör, inlåsning och isolation under DDRs 4 decennier vid makten var detta den tyska kommunismens allra mest fruktade plats. Nu är fängelset öppet för allmänheten och fungerar som ett ”autentiskt” museum för att historien inte skall glömmas bort.
På tal om att glömma bort sin historia så kan jag inte låta bli att tänka på den diskussion som rasat i Sverige och EU senaste året. Lagförslag som FRA, Ipred, Telekompaketet, Stockholmsprogrammet osv är väl knappast att jämföra med fängelsemuren i Hohen Schönhausen, men de nya formerna för övervakningssamhälle är ändå nog så oroande. . .
Ps. En väldigt fin och personlig berättesle om Stasi visades i SVT häromdagen. Se filmen här.
-Fattig men sexig, så lyder Berlins offentliga slogan, ni vet den där tveksamma meningen som städer av alla olika storlekar och intressen lägger till sig för att göra orten och namnet lite mer spännande. Mina svenska favoriter i är Trosa – världens ände, och Enköping – Sveriges närmaste stad. I den tyska huvudstaden har man sparat på ordvitsarna och istället gått rakt på sak; här är det alltså sex och fattigdom som säljer in staden till besökarna. Ärligt, måste man ändå säga. Med tanke på den höga arbetslösheten, de nedgångna husen och i jämförelse med andra västeuropeiska huvudstäder – den genomgående låga standarden, liksom alla bordeller, sexklubbar och erotikhandlar som breder ut sig i husens gatuplan är det en talande slogan.
Som en uppmaning till fotfolket att tänka ännu litet mer på det där sista i sloganen, har en anonym berlinkonstnär försett stadens väggar, elskåp, lyktstolpar, papperskorgar, väggplank, fönsterrutor, tja överallt där han kommit åt, med siffran 6. En enkel krumelur i vit eller svart målarfärg stirrar ned på dig vart du än går. . .
Jag gör mig i ordning för en eftermiddag vid Spree med nycirkus, gypsetters och hejdundrande konfettikanoner – den mytomspunna baren ”25″ fyller år och bjuder på söndagskalas. Bar 25 är känd för lite allt möjligt som går att relatera till temat dekadens (Berlins kanske säkraste kännetecken) och framförallt för fester som aldrig tar slut. Baren öppnar sina anonyma portar på torsdagskvällen och slår inte igen fören framåt tisdag-onsdag beroende på när de sista gästerna går hem. Däremellan dansar ett hundratal personer i lustiga kläder på floden Sprees strand, den tyska minimaltechnon ljuder urhögtalarna och solen hinner gå både upp och ner bakom bron Oberbaumbrücke. Men nu har solen gått upp för sista gången. Området längs Spree där Bar 25 och ett gäng andra strandbarer, kulturhus och alternativa boendeformer breder ut sig och som ger Berlin sin speciella prägel, skall byggas om. Myndigheter och företag har tröttnat på de fallfärdiga industribyggnaderna som står och skräpar alldeles vid vattnet, på ödetomterna som blivit kvar sedan murens fall och har gett klartecken för en omfattande upprustning av ”Spreeufer” som området kallas. Upprustningen ska ge plats för det som myndigheter med stora renoveringsplaner brukar ge plats för: högresta kontorsbyggnader och glashus i olika former. Alla gamla hyresgäster har därför vräkts från sina gamla tomter och Bar 25, som under 6års tid har levt på ryktet att ”därifrån behöver man aldrig gå hem”, hänger alltså på sin sista sommar.
Augusti. Det är dags för den årliga ölfestivalen på Karl-Marx-allé – två kilometer med ölstånd, bajamajor, gittarsnubbar och äldre herrar i polyesterkostymer som häver öl ikapp! Det är naturligtvis värt ett besök. Vad som också är värt ett besök är utomhusbion i Kreuzberg som visar tysk film under bar himmel. Ikväll är kortfilmsfestival på det typiskt tyska temat ”Nationens Tillstånd”. Det ryktas om naziuppgörelser, Ulrike Meinhof-pasticher och en och en annan humoristisk skildring av den Berlinska melankolin. Hej!
Det finns vissa saker som gör att jag uppskattar stadsdelen Kreuzberg ännu lite mer än Berlins många andra innerstadstadsdelar. Jag har bott i nästan alla; Mitte, prenzlauerberg, Friedrichain, Neuköln, Wedding, men det är ändå hit till Kreuzberg som jag gärna återkommer. Det ligger nåt avslappnat över området som egentligen är allt annat än lugnt. Området kring korsningen Kottbussertor är en av Berlins livligaste platser. Förutom den tunga trafiken som passerar, tunnelbanans många upp och nedgångar (i Berlin går ju metron både över och under marken) och förekomsten av otaliga falafelrestauranger och turkiska bagerier, samlas här en brokig skara av säg, punkare, grönsaksförsäljare, narkomaner, nyfikna turister, arbetslösa, barn som skolkar från skolan, en och en annan uppnosig konstnär och skribent. Alla väntar på att nånting ska hända, och är det spänning man väntar på så har man hamnat rätt. ”Kottiberättelser”, en sorts otroliga historier eller ögonvittnesberättelser som utspelat sig på Kottbussertor finns det många av. Men idag vet jag redan vad jag ska göra och spänningen får vänta tills imorgon. Det är tisdag och dags för marknad kring kanalen några kvarter längre ner, ett måste för den som liksom jag har plånboken (nästan)tom och vill göra hela veckans inköp för bara några euro. . .
Två dagar i veckan förvandlas Landwehrkanal i södra Kreuzberg till en sprudlande grönsaksmarknad med turkiska farbröder som kränger grönsaker, frukt, nybakat bröd, halalslaktat kött, linser och bönor, mönstrade tyger, 30 olika sorters oliver och lika många nötter för en billig penning. ”Ein euro, ein Euro” ropas det i konkurrens mellan stånden. I de trånga gångarna trängs jag med nyfikna turister, unga konstnärer och äldre damer med penionärsvagnar i släp. Jag köpslår om en vattenmelon och får en påse nektariner på köpet.
Bredvid fiskvagnen träffar jag på Tresa, en bekant som går på konsthögskolan UDK och som är på jakt efter ett billigt tyg. Turkisaka markanden är perfekt, säger hon, för här finns allting man behöver!
Hej, det var jag från Berlin igen! Sitter uppflugen i mitt fönster på Reichenbergerstraße och söker lite svalka i högsommarvärmen. Augustisolen har förvandlat min lägenhet till en enda stor bastu och det är väl hög tid att åka och bada tänker jag. Någon föreslog ett dopp i Spree, den smutsiga floden som går genom Berlin och som innehåller allt annat än friskt badvatten, men så långt är jag ännu inte beredd att gå. Det känns ju osoft att komma upp med en extra arm, ett ben, en okänd tarmsjukdom eller någon annan obehaglig åkomma. Bättre är att bege sig ner till kanalen och den turkiska grönsaksmarknaden som huserar där om tisdagarna för att införskaffa en vattenmelon eller två. För just det: jag har flyttat ut från rummet på Mehmardstraße och bytt brutala Alexanderplatz mot den mer gemytliga stadsdelen Kreuzberg i södra Berlin. Här bor jag och en vän i en vacker liten sekelskifteslägenhet med två rum och litet kök, alldeles i närheten av kanalen, parken Görlitzerpark och de café täta områderna kring Kottbussertor. Läget kunde inte vara bättre!
0 
