Nr 4 / 2009
Det är inte en slump att det är här på Alexanderplatz som denna Berlinberättelse tar sin början. För det är från stadens östra stadsdelar som ryktet om Berlin som den unga och kretiva staden spridit sig, om staden dit man ska bege sig om man vill vara på platsen där ”det händer” just nu.
Och visst händer det saker här. Få städer har genomgått samma snabba utveckling som östra Berlin har gjort sedan murens fall. Lika snabbt som den socialistiska utopin slocknade, eller beroende på vem man frågar, dystopin, lika snabbt har ryktet om stadens billiga lägenheter, kreativa miljöer och toleranta atmosfär spridit sig utanför Tyskland.
Somliga välkomnar utvecklingen med öppna armar, andra tycker att ”det var bättre förr”. Hur det var att leva i Berlin ”förr” har jag emellertid ingen aning om. När muren föll och Tyskland återförenades var jag bara två år.
För Pockettidningen R:s räkning rapporterar denna gång reportern Lina Lund, 22 år, från den berlinska smältdegeln – 20 år efter Berlinmurens fall.
När P1 bad mig att beskriva stämningen kring Pariserplatz sa jag att det var lite som att befinna sig på en rockkonsert. Hela området kring Brandenburgertor hade ringats in av kravallstaket, och säkerhetsvakter som först efter att ha visiterat besökarnas väskor släppte igenom dem en och en. Väl därinne väntade öltälten och superstjärnorna. Innan programmet satte igång visades en halvtimmes lång reklamfilm för bilföretaget Audi på storbildsskärmen.
Egentligen var det först när Marianne Birthler och Katrin Hattenhauer, representanter från den östtyska motståndsrörelsen, steg upp på scenen som festen tog en annan vändning. De höll tal om hur det var att vara i opposition i DDR, berättade om att erfarenheten av att ha suttit fängslad för att ha uttryckt kritik mot regimen, betonade kampen som låg bakom murens fall.
För när allt kommer omkring var det ju minnet av den folkliga revolutionen som firades i måndags, inte storpolitiken. Det var en gräsrotsrörelse som satte igång händelserna för 20 år sedan; det var det östtyska folket som reste sig mot regimen. I det sammanhanget är det rätt märkligt att inte folket gavs mer utrymme under frihetsfesten, tänker jag. De inbjudna politikerna som talade från scenen må ha varit skickliga förhandlare, men några revolutionärer var de knappast. Ändå var intrycket av kvällen att det var deras fest.
Visst var kvällen en manifestation för det återförenade, fredliga och demokratiska Europa. Men det var också, som min kompis Hans uttryckte det,
- en känsla av att det är den framgångsrika politiken vi firar, inte folkets revolution.
Det kändes allt lite olustigt att personer som lidit, kämpat och riskerat sina liv för sin frihet nu fick stå och titta på när toppolitikerna tackade varandra från scenen.
Den tyska revolutionen må ha varit tysk, men festen kring Brandenburgertor var minst lika internationell som gästerna uppe på scenen. Vet inte hur många olika språk som talades inne i öltältet där jag befann mig, men tyska måste i vart fall ha varit i minoritet. Jag träffade JP som kommit hit ända från Filippinerna, Katja från Moskva och Ahmed från Turkiet. En äldre man jag pratade med sa att det var detta som var det allra roligaste med frihetsfesten, att den visade att de två tyska staterna nu inte bara har öppnats mot varandra utan också öppnat sig mot andra länder. Berlin, sa han, är en stad där alla olika nationaliteter kan komma samman. En riktig metropol alltså? Exakt, och att vara Berlinare är därför något att vara riktigt stolt över idag.
Stolt var också vad Berlins borgmästare Klaus Woveriet var när han kom upp på scenen för att hälsa publiken ”hjärtligt välkomna till Berlin”, jättestolt. Jublet sköt genast i höjden. ”Wovie, Wovie” ropade halva öltältet i kör, och så skulle det fortsätta under kvällen. ”Wovie” avlöstes i tur och ordning av Angela Merkel, Dimitirv Medeved, Nicolas Sarkozy, Hillary Clinton mfl, Fredrik Reinfelt däremot, han fick hålla sig i bakgrunden.
Frau Merkel höll ett långt tal om frihet och demokrati. Frihet är något man måste kämpa för sa hon och prisade det östtyska folket som kämpat för sin frihet, västtyskarna som kämpat för återföreningen. Liksom flera av kvällens talare passade hon på att tacka USA och det amerikanska folket för deras hjälp till Tyskland. Utan hjälpen västerifrån skulle Västtyskland inte ha existerat sa hon. Det amerikanska paret framför mig, liksom de tusentals amerikanska turisterna på plats, höjde sina champagneglas till en skål.
Gästerna såg väldigt högtidliga ut där de stod uppradade på den specialbyggda scenen. Högtidliga eller högfärdiga, som den unga kvinnan bredvid mig påpekade. Men om jag ska vara ärlig så såg ju varken jag, hon eller någon annan i publiken så mycket av vad som pågick uppe på scenen, några tusen människor och ännu fler paraplyer täppte till sikten. Kvinnan bredvid var rejält besviken och sa som så, att det här kunde hon lika gärna ha sett på tv hemma i soffan. Men å andra sidan var det ju rätt gött att kunna berätta för barnbarnen att hon varit där, sa hon. Och det säger jag med.
Men visst finns de dom som inte är lika positivt inställda till varken frihetsfesten eller murens fall. Långt ifrån alla Berlinare firade i champagne under kvällen. Enligt en opinionsundersökning som gjordes inför jubileet önskar så många som 12% av de forna östtyskarna muren tillbaka. Ännu fler ställer sig skeptiska till hur återföreningen av de två tyska staterna har gått till. De var naturligtvis inte på plats här vid Brandenburgertor och visst finns det anledning att fundera över vem festen egentligen var till för.
..så var det hela över. Den sista dominostenen har fallit; fyrverkerierna har tystnat; de Stora har flugits hem. Berlin har lagt festen bakom sig och polisen och myndigheter kan pusta ut. Det är förresten vad hela Berlin tycks göra idag, lugnet har lagt sig över staden igen och dimman har lättat. Tillbaka till vardagen, ordnung muß sein.
Annat var det igår när jag befann mig nere vid Brandenburgertor, mitt i händelsernas centrum när ”Frihetsfesten” som kvällen har kallats tog staden med storm. Det gjorde också vädergudarna som inte alls var på lika gott humör som vi andra. Redan kl 17, två timmar innan det officiella firandet satte igång började regnet att ösa ned. Stora, hårda regndroppar piskade mot marken vid Pariserplatz där tusentals personer samlats från tidig eftermiddag. Snart badade hela torget i ett enda hav av paraplyer.
Men denna jubiléeumskväll kunde varken regnet eller kylan ta ned stämningen kring Brandenburgertor. Publiken var lika genomfrusen som förväntansfull. Med hjälp av champagne och glühwein (glögg på tyska) och sammanförda av en gemensam känsla av att denna kväll var något alldeles speciellt höll de humöret uppe i väntan på att programmet skulle sätta igång.
Själv hade jag tur som hittade en plats inne ett av öltälten som ställts upp på Pariserplatz. Där inne var det både varmt och torrt. Stämningen var där efter – på topp. På en storbildskärm som satts upp bredvid stadsporten visades filmklipp från tiden när Berlin var en delad stad. Bilder från hur det såg ut här vid Brandenburgertor för 20, 30, 40 och 50 år sedan flimrade förbi. Men inne i öltältet var de tragiska minnena av Berlinmuren och Berlins brutala historia som bortblåsta. Här var det bara fest, skål och ”gail” som gällde, för hela slanten. Ikväll var en glädjens kväll sa mannen bakom mig och höjde sitt ölglas till en skål, nu fan ska vi fira. Det är på tiden att Berlin får gå vidare ur historien, sa han och log.
Och visst fanns det all anledning att le en kväll som denna. Janus, en man i sextioårsåldern berättade att han växt upp i Berlin och skiljts från sin familj när muren byggdes. Mamma och moster hade hamnat på den östra sidan gränsen, Janus och hans pappa på den västra. Först när muren föll hade familjen återsett varandra igen. Den nionde november var givetvis en mycket stor dag för honom.
Kring Rosenthalerplatz där jag befinner mig just nu åker utryckningsfordonen i karavan. Det märks att det händer något speciellt i staden. Vädret kunde förstås ha varit bättre för ett kalas som detta, men nu är det ändå hög tid att dra halsduken högt över näsan och bege mig ned mot centrum.
Mellan kl 17.15 och kl 17.30 lyssnar du på p1. Då rapporterar jag direkt från Brandenburgertor för Sveriges Radio P1:s räkning. Följ mig också på Twitter.
Senare ikväll ska jag dricka ett glas söt Rotkäppchen, den östtyska sekten som till Berlinarnas förtjusning fortfarande produceras. Ännu senare ska jag titta på när Angela Merkel vadrar över bron Bornholmerbrücke där Berlinmuren först öppnade, och sist men inte minst sjunga in natten på Monster Ronson’s.
Vi hörs.
Samtidigt som det officiella eventet pågår kring Brandenburgeror äger ett annat mer ”alternativt” firande rum i staden. Överallt längs med den 47.3 långa sträckan där Berlinmuren löpte samlas tusentals berlinare för en så kallad flashmob, en slags happening som samlar ett antal människor till en given plats vid ett givet klockslag för att en stund senare obemärkt försvinna från platsen. ”Mauermob”, som kvällens händelser kallas, är ett sätt att uppmärksamma murens fall på ett mer demokratiskt sätt än vad det officiella firandet lyckas göra. Det säger i varje fall projektets initiativtagare och arrangör Martin Butler när jag ringer upp honom för att fråga mer. Han kritiserar politikerna i Berlin för att inte förankra firandet i folket, precis som Per Eurenius också påpekade.
- det officiella firandet är väldigt passivt, sa Martin. Människor kommer hit för att titta på vad som bjuds från scenen vid Brandenburgertor utan att själva få chans att delta. Jag vill skapa ett tillfälle där det är berlinarna som står för minnet av muren, en gemensam manifestation av folket för folket.
Martin Butler säger att kvällens manifestation egentligen handlar om så mycket mer än bara Berlin. Berlinmuren var visserligen en av de värsta delningarna i historien, eller ”the worst man maid divisions” som han säger, men påpekar att det är viktigt att komma ihåg att muren inte bara tillhör det förgångna – även idag fortsätter fysiska murar att separera människor från varandra. Martin har arbetat intensivt med att organisera mauermobben. Med några timmar kvar till startskottet har redan 10 000 personer anmält sitt deltagande på internet men när det väl är dags räknar han med det dubbla. Jag håller tummarna för att jag hinner dit i tid.
Läs mer om Mauermoben här.
Världspolitiken i all ära, men det är inte alla som är glada över hur kvällens festligheter har organiserats. Bredvid mig på kaféet där jag befinner mig just nu sitter ”Claus” som inte har en tanke på att ta sig ned till Brandenburgertor i kväll. Han fnyser när jag frågar om det inte är en bit Berlinsk historia som han går miste om då, och säger att det där som politikerna har hittat på inte alls har någonting med berlinarna att göra. Allt som händer kring Brandenburgertor ikväll är mycket riktigt regisserat in i minsta detalj. Med en snabb blick på programmet för kvällen är det med en känsla av att minnesdagen har vuxit till lite av ett spektakel, för att använda Claus ord. Det är långt ifrån den spontana folkfest som ägde rum där för 20 år sedan.
Jag undrar hur många tusen spaltmeter som de tyska tidningarna har producerat om muren de sista månaderna. Läsarana är vid det här laget som matade med minnesberättelser, reportage och information från delningen. Mina tyska vänner säger att de har hunnit tröttna på jubileet innan det ens ägt rum. Tobias Willman, 22 år och konststuderande jämför de planerade festligheterna vid Brandenburgertor med MVT-galan som ägde rum i Berlin häromdagen. Han rycker på axlarna inför firandet och säger att han mer känner sig som en konsument än en medborgare inför vad politikerna har hittat på.
Häromdagen träffade jag Sveriges Radios Tysklandskorrespondent Per Eurenius som sa ungefär samma sak om firandet, att det har organiserats av myndigheter och ledande politiker, uppifrån. Den tyska revolutionen för 20 år sedan kom däremot underifrån. Men å andra sidan, sa Per, är det positivt om Berlinarna för en gång skull har en minnesdag att fira och känna glädje och stolthet över.
… så var det dags för dagen med stort D i Tyskland. ”Festival of Freedom” säger man från officiellt håll, frihetens festival som nu går in på sin tredje dag. Det officiella programmet för firandet av Berlinmurens fall är som fullspäckat av artistuppträdanden, politikerbesök och happenings där det ena skall överträffa det andra. Firandet inleds prick klockan 19.00 vid Brandenburgertor med en konsert av Berlins statskapell. Allt är noga regisserat. När orkestern värmt upp publiken är det dags för de inbjudna världspolitikerna att visa upp sig på den specialbyggda scenen. I tur och ordning kommer de att vandra från öst till väst genom den gamla stadsporten. Trots regnet och höstkylan förväntas hundratusentals människor följa händelserna på plats. Sedan är det dags för kvällens höjdpunkt, det som alla här talar om, eller åtminstone det medierna här talar om: dominospelet att sätta igång. På en rad längs linjen där Berlinmuren tidigare löpte står nu 1000 dominobrickor i plast uppställda som väntar på att en efter en falla mot varandra. Unga konstnärer, skolbarn och privatpersoner har bjudits in för att smycka stenarna. Prick kl åtta ikväll faller den första stenen mot den andra som faller mot den tredje osv och enligt pressmeddelandena bildar en metafor för murens fall. Och så fortsätter det med tal av Berlins Borgmästare Klaus Wovereit (han som gett Berlin stadens slogan av att vara ”en fattig men sexig stad”) och förbundskansler Angela Merkel följt av samtal mellan Berlin-studenter och Eu-kommissononens chef Manuel Barosso. Det hela avslutas med att den legendariska technoproducenten Paul Van Dyk framför sin låt ”We are one”, ackompanjerad av ett hejdundrande fyrverkeri.
Pockettidningen är tillbaka i Berlin. Två månader har gått sedan sist, sommar har blivit till höst som har blivit till vinter. Novemberdimman ligger nu tät över staden, färgar den i alla nyanser av grått. TV-tornets 365 meter höga fot är som försvunnen bland dimmolnen. Men Berlinarna hänger inte läpp för det, tvärtom. Nu förbereder sig staden som bäst inför firandet av Det Stora Jubileet som går av stapeln i morgonkväll, på dagen 20 år sedan Berlinmurens fall. Men vid det här laget är det väl ingen som har missat det?
Det har kallats för årtiondets folkfest, jippot som äger rum kring stadsporten Brandenburgertor, precis på gränsen mellan det forna Öst- och Västberlin, precis som den där novembernatten för 20 år sedan. Enligt morgontidningen Berliner Zeitung förväntas hundratusentals besökare bege sig till Berlin under helgen, för att som man skriver: uppleva världshistoria. De får trängas med en diger skara av världskändisar och politiker som också är på plats i staden för att delta i firandet. Storbritanniens Gordon Brown, Frankrikes Nicolas Sarkozy och Sveriges Fredrik Reinfeldt är här, det är Rysslands Dimitrij Mevedev och Michail Gorbatjov med. USA:s Hillary Clinton har flugits hit över Atlanten. Och så Pockettidningen R förstås.
Jag kommer att med kamera och dator under armen att blogga från firandet. I den mån internetuppkopplingar, folkpoliser och tiden tillåter försöker jag uppdatera här bäst jag kan under morgondagen. I annat fall väntar en längre sammanfattning när firandet är över.
Vi säger så.
0 
