Ur Pockettidningen R nr 4/2007.
Myten om det utbredda sjukfusket lever lika starkt som någonsin.
Den bygger på två vingliga hörnstenar. Den ena är övertygelsen om att svenskarna rufflar och fifflar med olika sorters bidrag.
Den andra är kraftigt överdriven och ofta direkt lögnaktig statistik från Försäkringskassan. I kassans senaste rapport till regeringen beräknas till exempel mer än var tredje fuskkrona komma från fusk med barnbidrag och ålderspension!
Följ med bakom siffrorna i berättelsen om fusket med sjukfusket.
AV BÖRGE NILSSON/TEXTRA
Försäkringskassan har fått 150 miljoner kronor i extra anslag av regeringen för att jaga sjukfuskare. Bland annat har den anställt 300 fuskjägare för pengarna.
Särskilda kontrollanter har till exempel gjort slumpvisa kontroller på skolor och daghem, för att ta reda på om barnen verkligen varit sjuka de dagar som föräldrarna påstått.
Men trots det intensiva arbetet är fängelsestraff ovanliga.
Och inte bara det.
Resultatet av två och ett halvt års fuskarjakt är 378 lagförda fuskare. Men alla har inte fällts i domstol. Av dem har en stor minoritet skrivit på ett strafföreläggande där de erkänner mindre förseelser. Det gällde nästan var tredje (29,4 procent) av dem som lagfördes 2006 och halva 2007.
Ändå räknar Försäkringskassan i en rapport till regeringen med att det brottsliga sjukfusket kostar samhället cirka en miljard kronor per år.
För att lyckas med det tvingas statistikerna kalkylera med fusk för många miljoner även hos ålderspensionärer och barnbidragsmottagare, inte bara hos sjukskrivna eller hos föräldrar som säger sig ha varit hemma och vårdat sjuka barn.
Och ibland gör till och med Försäkringskassan fel.
När även de pengar som beror på myndighetens egna fel räknas in, skriver kassan i rapporten till regeringen, så ligger de felaktiga utbetalningarna på mellan 1,2 och 3,6 miljarder kronor per år.
En kritisk läsare kan då tycka att det är lite märkligt att Försäkringskassan, trots sin mycket omfattande satsning på att fånga fuskare, under två och ett halvt år bara har hittat 378 fuskare som fällts i domstol eller gått med på att skriva under ett strafföreläggande.
Och en sådan kritisk läsare är uppenbarligen socialförsäkringsminister Christina Husmark Pehrsson som gett Försäkringskassan bannor för att den inte har gripit fler fuskare och för att den slarvat så mycket själv.
Men vi ska ta det från början.
Berättelsen börjar för tjugo år sedan.
Tidigare hade det varit politiskt mycket inopportunt att påstå att sjuka, förtidspensionärer och föräldrar med sjuka barn, lurade staten på pengar genom att sjukskriva sig när de inte var sjuka. Eller jobbade svart samtidigt som de fick förtidspension. Eller kammade hem ersättning för vård av sjuka barn fast barnen inte var sjuka.
Stress och dålig arbetsmiljö ansågs vara huvudorsaken till svenskarnas korttidsfrånvaro.
Men mycket snart blev det politisk idioti att inte hela tiden betona hur mycket alla fuskade.
1987 beställde Riksförsäkringsverket, som då var den myndighet som hade hand om försäkringskassorna, en opinionsundersökning hos Statistiska centralbyrån där tre av fyra tillfrågade svarade att de trodde att somliga fuskade till sig för mycket pengar från Försäkringskassan.
Sen var det igång.
Massmedierna rapporterade att Riksförsäkringsverket trodde att var tionde sjukskrivning byggde på fusk.
Året därpå beslutade riksdagen något som varit politiskt självmord ett par år tidigare. Det blev nya och hårdare tag mot korttidssjukskrivningar, skärpt kontroll och ett större ansvar för arbetsgivarna.
Fast det var inte så att var tionde var en fuskare. Det visste både Riksförsäkringsverket som kontrollerade försäkringskassorna som betalade ut pengarna och regeringen som satt med problemet med de ökade kostnaderna för sjukskrivningarna.
De kanske försökte säga till någon att det inte stämde. Men det gick inte fram. Bilden i medierna var etablerad. Sverige var ett land av sjukfuskare.
Först i en rapport från Riksförsäkringsverket (RFV redovisar 1990:11), slås myten i spillror.
De tio procenten gällde fall där försäkringskassans uppgifter inte stämde överens med den sjukskrivnes. Det kunde vara att för mycket pengar hade betalats ut. Eller att den försäkrade tvärtom hade fått för lite pengar. Och felen kunde bero på felskrivningar, missförstånd och, naturligtvis, fusk.
De verkliga brotten visade sig vara promillen, bara en handfull fällda försäkringsbedragare.
I tidningen Journalisten Nr 23/1990 granskade jag som reporter hur en lögn kunde driva på en politisk utveckling som alla politiska aktörer ville ha, men av olika skäl.
Anders Lönnberg var tidigare statssekreterare på socialdepartementet och han hade ett intresse av att få bukt med stora utgifter. Han sa så här om hur lögnen levde kvar trots att alla som kunde området visste att det var en lögn:
– Vi försökte komma med nyanseringar och tillrättalägganden men de gick inte hem. De kom inte ut i massmedia.
Fast han medgav att regeringen inte ansträngde sig så hårt.
– Socialförsäkringarna steg okontrollerbart med åtta miljarder om året. När vi drog ut linjen till 2010 såg vi att om det fortsatte så här så skulle hela sjukförsäkringssystemet braka ihop. Därför blåste vi också under för att rädda försäkringssystemet totalt sett, sa förre statssekreteraren Anders Lönnberg i Journalisten 1990.
Arbetsgivarsidans Lars-Gunnar Albåge, som i slutet av åttiotalet var VD för SAF och länge argumenterat för större ansvar och lägre avgifter för arbetsgivarna vid sjukskrivningarna, hade samma intresse av att lyfta frågorna.
Han förnekade i tidningen Journalisten bestämt att det fanns någon samordnad aktion för att sprida en lögn.
– I början var fusket inte alls något överordnat argument från arbetsgivarsidan, även om vi var medvetna om att det förekom. Jag har aldrig trott annat än att det är en mycket liten del som missbrukat sjukförsäkringen på det sättet, sa Lars-Gunnar Albåge.
Han tror snarare att uppmärksamheten började när SAF stred för arbetsgivarperioden och Trelleborgs VD Rune Andersson engagerade sig i frågan:
— När samtidigt försäkringskassorna presenterade sina rapporter och småföretagarnas riksförbund gick ut och sa att det här var orimligt, så fick vi en plötslig svängning i debattklimatet. Det som förr var förbjudet att prata om blev väldigt tillåtet, sa Albåge.
Traditionellt har det varit fackets roll att stå upp för sina medlemmars heder när de anklagas för fusk och bedrägeri.
Och enligt Tore Andersson, då avtalssekreterare på LO, försökte man också tillbakavisa rapporteringen om det myckna fusket.
– Jag har funderat mycket på hur en sån debatt kunde uppstå med så fejkad bakgrund. Vi försökte bemöta talet om fusk med sakliga argument, bland annat genom vår dåvarande chef för socialpolitiska enheten som fick in någon artikel i DN och Aftonbladet. Men vi kom aldrig in i debatten på allvar. Massmedia var redan inne på spåret att det fuskades, sa Tore Andersson i Journalisten 1990.
Att försvara fusk är politiskt omöjligt. Därför blev fackföreningsrörelsen tvungen att svänga 180 grader. Tore Andersson igen:
– Vi gick ut och sa att förekommer det fusk så ska det beivras, för att det inte skulle se ut som om vi försvarade fusk.
Dåvarande TCO-ordföranden Björn Rosengren som deltog i det utspelet, mindes också lögnen som ingen ville eller kunde dementera:
– Det ligger i all opinionsbildning det där med sanningar som man vill höra men som inte är sanna. Att andra fuskar och särskilt ungdomar, är en sån sak. Får man det sen bekräftat av auktoriteter blir det ännu sannare.
Och medierna fortsatte att haka på.
En sökning i TT Nyhetsbanken 1990 visade hur ofta orden ”fusk” och ”Försäkringskassan” förekom i de största tidningarna.
1987 var det en gång.
1988 var det en gång.
1989 var det 21 gånger.
Sen dess har det rullat på. Åt helvete fel men med ett enormt genomslag.
Den första mars 1991 sänktes sjukersättningen för de sjukskrivna medan ersättningen för vård av sjuka barn behölls på samma nivå som tidigare.
I debatten framfördes farhågor om att sjuka föräldrar skulle sjukanmäla sina barn i stället och på så sätt slippa förlora pengar på sänkningen.
En reporter på Hallandsposten ringde en försäkringskonsulent på Försäkringskassan i Halmstad och frågade hur det var med sjukskrivningar och vård av barn efter regeländringen.
Hon fick siffror på de båda ersättningsslagen under fem veckor, de två sista i februari och de tre första i mars.
Enligt försäkringskonsulentens siffror hade sjukligheten bland de vuxna minskat medan den ökat bland barnen jämfört med samma veckor året före.
Ett fullständigt stöd för den sökta vinklingen, alltså.
I tidningen Journalisten nr 16/1991 granskade jag den tidningsankan också.
Det verkar inte vara någon tvekan om att Hallandsposten tyckt sig haft skäl att lita på de siffror som konsulenten gett tidningen.
Det är först efteråt när andra journalister började ifrågasätta historien som försäkringskonsulenten fullständigt backade och beklagade att han hanterat statistik på ett felaktigt sätt.
Men alla journalister skulle naturligtvis kunna ifrågasätta statistiken och inse att den inte höll.
Försäkringskonsulenten uppgav att 204 fler barn var sjuka i Halmstad de tre första veckorna i mars 1991 och att det var en ökning med 10,5 procent mot året före.
Han sa också att han tyckte att det var anmärkningsvärt.
Men statistiken hade en rad felkällor som aldrig analyserades.
Som att babyboomen gett fler barn under 13 år som föräldrarna kunde vara hemma och vårda. Eller att det kunde bero på rena influensatoppar eller på helt andra förklaringar.
En ännu smaskigare uppgift, att barnsjukligheten under sportlovet på ett av kontoren hade ökat med 78,7 procent, var i och för sig också riktig.
Men den var inte relevant, enligt en annan anställd på Försäkringskassan i Halland. Det är kontorschefen för det aktuella kontoret, Kjell Henriksson på Halmstad Väster. Han sa till Journalisten:
– Äh, vecka åtta hade jag ju en nedgång. Både veckorna fem, sex och sju var det fler TFP-fall. Allt det där ingick i en influensatopp.
Den chockerande ökningen var alltså en nedgång mot veckorna före. Med 3,2 procent för att vara exakt.
Och jämförelseveckan året före var allt annat än representativ.
– Framför allt hade vi en kraftig dal i kurvan just den veckan förra året, med mycket få sjuka barn. Det visar att man inte kan använda siffror på det här sättet, sa Kjell Henriksson på Försäkringskassan i Halmstad Väster till Journalisten 1991.
Skälet till att det var så få registrerade anmälningar just den veckan året före var att många var sjuka på Försäkringskassan. De anmälningar som gjordes blev inte registrerade förrän veckan därpå, enligt en koll med Hallands dåvarande försäkringsdirektör Lars Wext.
Men en bra nyhet på landsorten hamnar ofta i riksmedierna.
Den nionde april 1991 toppade ankan från Halmstad Svenska Dagbladets förstasida med rubriken ”Misstänkt sjuka lov”. Influensatoppen på kontoret i Väster blev en ökning med 37 procent när det slogs ut över hela Halmstad.
En bra nyhet som stödde den uppfattning som medierna hade. Folk fuskade med ersättningarna från Försäkringskassan så snart de fick chansen.
Dagens Nyheters ledaravdelning gick vidare på Svenska Dagbladets artikel dagen därpå, den 10 april.
”De sjukdomar som tidigare drabbade vuxna tycks nu i stället drabba barnen… Sjukfusket har bytt ansikte”, skrev DN.
Det var en snygg poäng i den politiska debatt som fördes då. Men den var inte sann.
Nu blir det här lite tjatigt. Men det dröjer bara fyra år tills en ny fuskanka är ute och vankar i medierna och på nytt skriver jag om det i tidningen Journalisten (april 1995). Den här gången blir fågeln värre och värre ju längre från ursprunget den vandrar.
Även då var det en tjänsteman på Försäkringskassan som presenterade siffror som tolkades fullständigt felaktigt.
Den här gången gällde det en projektanställd utredare i Karlstad som arbetade med ”Projekt samboförhållanden” just för att avslöja fuskare.
Uppdraget var att granska 150 fall där Försäkringskassan hade haft särskilt stor anledning att misstänka fusk.
Det var fall där allmänheten tipsat om att allt inte stod rätt till. Det var fall som verkade så märkliga att handläggaren slagit larm.
Och det var fall där folk bosatt sig på konstiga adresser, som inneboende hos andra eller i postboxar.
I mitten av mars var 82 fall undersökta och den projektanställda utredaren skrev en halvtidsrapport.
Resultatet var att i 24 av de 82 fallen hade bostadsbidraget eller bidragsförskottet dragits in.
De flesta av bidragstagarna höll med om att de inte skulle ha några pengar.
Sex gjorde det inte.
En hade överklagat.
Och två verkade vara så uppenbara fall av försäkringsbedrägeri att de skulle anmälas till åklagare.
Resultatet är tydligt.
Det lönar sig att kolla anonyma tips.
Och om handläggarna tycker att något verkar konstigt så är det värt att följa upp ärendet.
Men den projektanställda utredaren drog vidlyftigare slutsatser än så.
Hon kom fram till att hennes rapport visade på ett fusk på 29 procent och uttalade sig om att det är ett ”jättehögt tal när man pratar om fusk”.
Det är det. Men det var inte det minsta sant den här gången heller.
Hon hade räknat procent på följande sätt: 24 indragna fall av 82 ger ett fusk på 29,3 procent.
Men hon hade glömt att det hon räknade procent på inte var något slumpmässigt urval. Det handlade om 82 särskilt misstänkta där några var anmälda anonymt och andra dragit misstankarna till sig på annat sätt.
I en intervju i Värmlands Folkblad, som var först med historien, uttalade hon sig om att föräldrar skiljer sig för att få bidrag.
Så kanske det är. Men hennes statistik från Karlstad gav inga som helst belägg för hur vanligt det var.
Men Värmlands Folkblad vidarebefordrade okritiskt hennes uppgifter. Rubriken var: ”Bidragsfusk – falska skilsmässor kostar miljoner”.
Och som alltid fångar riksmedierna upp bra historier i landsorten.
Den här gången var det Expressen som toppade med fusket. Rubriken på ettan löd: ”Staten förbereder razzia mot skilsmässofusket”.
Fast Expressen berättade inte att de 82 undersökta var särskilt misstänkta från början. De blev i stället ett representativt urval när den stora andelen misstänkt fusk fördes över till hela riket. Resultatet av de 24 indragna bidragen i Karlstad blev miljardförluster för statskassan.
”Om 29 procent av bidragstagarna fuskar till sig bidragen utan att vara berättigade till dem, innebär det att samhället förlorar nästan tre miljarder per år”, skrev Expressens Ingvar Hedlund.
Nyheten låg helt rätt i tiden.
Några dagar senare överlämnades en utredning om just fuskande mottagare av bidragsförskott till socialminister Anna Hedborg.
Och det fick DN att än en gång kommentera en fuskanka på ledarplats.
”Om man utgår från att Karlstadsbor inte är mer benägna till bedrägeri än andra kan kostnaderna för samhället uppskattas till ett par miljarder per år”, skrev DN.
I Journalisten, som granskade även den här fuskankan i efterhand, sa sektionschef Erik Andersson på Försäkringskassan i Karlstad att deras utredning inte kommit till som bränsle i den debatten.
– I och för sig är inte den effekten fel heller, men anledningen till att vi satt igång projektet är att de anonyma anmälningarna ökat vilket också misstankarna hos personalen har gjort.
Erik Andersson berättade också att Karlstad hade cirka 6 000 personer med bostadsbidrag och 2 000 med bidragsförskott.
Av dem är de 24 fångade fuskarna på sin höjd några promillen och långt ifrån några 29 procent.
Revisionsdirektör Bo Sandberg på Riksrevisionsverket, RRV, sa i Journalisten att ankan i Karlstad följde mönstret för hur lokal statistik misstolkas i debatten.
Han hade regeringens uppdrag att utreda hur stort olika typer av bidragsfusk verkligen var.
– Alla lokala studier jag sett tidigare har varit av den karaktären. En misstänkt population undersöks. Sen görs det procentuella resultatet av de träffarna till en generell slutsats om fusket, fast det i verkligheten ofta rör sig om högst någon procent eller några promille, sa Bo Sandberg på RRV.
Sedan dess borde Försäkringskassan ha lärt sig att hantera de här frågorna.
Men har de det?
I DN den 4 november 2006 granskar Knut Kainz Rognerud Försäkringskassans nya generaldirektör Curt Malmborg, som sedan januari 2005 kampanjat mot det fusk han anser vara mycket omfattande.
Malmborg har enligt DN hävdat att en av fyra föräldrar fuskar med ersättningen för vård av sjukt barn, alltså tillfällig föräldrapenning.
Ingenstans hittar Kainz Rognerud något stöd för det. Inte ens i Försäkringskassans egna rapporter.
Och generaldirektören Curt Malmborg säger till DN:
– Egentligen är det inte så jätteviktigt för mig med exakta decimaler, om det är 22, 10 eller 16 eller 6 procent eller vad det är. Det visar ändå sammantaget att det är en hög andel som är felaktiga.
Det totala fusket bedömer han till en procent vilket blir ungefär en miljard. Det bygger han på de polisanmälningar som Försäkringskassan gör.
Men det är ett osäkert mått. Särskilt som bara en liten andel av de polisanmälningar som Försäkringskassan gör leder till fällande dom i rättsväsendet.
DN frågar:
Anklagar ni människor för brott och polisanmäler dem i onödan?
Generaldirektör Curt Malmborg svarar enligt DN i november 2006:
– Jag har svårt att tro det, men det kan ju inträffa.
Dessbättre finns det färskare uppgifter att gå på idag. Försäkringskassan fick i uppdrag av regeringen att senast den 31 augusti 2007 redovisa en bedömning av den totala omfattningen av felaktiga utbetalningar och brott mot socialförsäkringen.
Dessutom skulle kassan redovisa ”den faktiska omfattningen av misstänkta respektive lagförda brott mot socialförsäkringen”.
Med andra ord: Hur många brottsliga fuskare misstänker man? Och hur många har man fått fast?
I det pressmeddelande som skickas ut den 3 september 2007 står det:
”De felaktiga utbetalningarna från socialförsäkringen kan ligga mellan drygt 1 miljard och drygt 3,5 miljarder. Det skriver Försäkringskassan i en rapport till regeringen. Utöver den del som på detta sätt går att mäta finns det med all säkerhet ett stort mörkertal”
Att det finns ett mörkertal betyder att fusket och felaktigheterna med största säkerhet är betydligt större men att det inte går att fastställa.
Fast i pressmeddelande är man också lite försiktigare. Nästa stycke lyder:
”Huvuddelen av de felaktiga utbetalningarna är oavsiktliga fel. Försäkringskassan uppskattar kostnaden för misstänkta brott till omkring 1 miljard kronor.”
Resten av pressmeddelandet är ett resonemang om att anmälningarna ökat kraftigt, att en ny bidragsbrottslag kan leda till att fler döms, att osäkerheten ändå är stor, och att man vill att den statliga Delegationen för felaktiga utbetalningar ska få i uppdrag att ta fram gemensamma metoder för att beräkna fusk hos olika myndigheter.
Pressmeddelandet berättar också hur uppskattningen har gjorts och betonar att det är svårt att räkna ut hur stort fusket är.
Men vad alla vill veta är naturligtvis svaret på frågan som regeringen ställde.
Hur stort är fusket? Och hur många har ni fått fast?
Och svaret är det lite svepande: ”Försäkringskassan uppskattar kostnaden för misstänkta brott till omkring 1 miljard kronor”.
Det är många som har intresse av att betona hur mycket det fuskas med socialförsäkringen.
De som hatar den vill visa hur mycket den missbrukas.
De som älskar den vill inte bli beskyllda för att skydda fuskare.
De som har hand om statsbudgeten vill få ner kostnaden för socialförsäkringarna så att de kan använda pengarna till något roligare och mer populärt.
Och Försäkringskassan själv vill visa att den varit lyckosam i det uppdrag som regeringen har gett den, alltså att jaga fuskare och dra dem till skranket.
Och i själva rapportens sammanfattning är det ingen tvekan om att Försäkringskassan vill ge intryck av att missbruket ökar och att den själv har varit duktig:
”Antalet upptäckta felaktiga utbetalningar samt gjorda polisanmälningar har mer än tredubblats från år 2006 till 2007. Försäkringskassans särskilda kontroll av tillfällig föräldrapenning (TFP) står för en stor andel av ökningen av antalet polisanmälningar”.
Försäkringskassan fortsätter:
”Även antalet återrapporterade anmälningar från polis och åklagare har ökat, nära en fördubbling jämfört med samma period år 2006.”
Men att de återrapporterade anmälningarna ökar är en självklarhet och naturligtvis inget mått på ökat fusk. Det beror bara på att Försäkringskassan anmält fler fall till rättsväsendet för varje år.
Men att få svar på frågan om hur många anmälningar som ledde till en fällning i rätten kräver noggrannare läsning.
Om man vill veta exakt hur många det blivit under de två och ett halvt år som Försäkringskassan satsat för fullt på att jaga fuskare, måste man lägga ihop siffrorna i en tabell på sidan tio i rapporten.
Svaret är att av 2 569 polisanmälningar av ärenden där man på något sätt upptäckt oegentligheter (se tabell) och där rättsväsendet sagt sitt, det som kallas återrapporterade fall i rapporten, så har 378 anmälningar lett till antingen en fällande dom i rätten eller att den misstänkte erkänt utan rättegång, alltså skrivit på ett så kallat strafföreläggande.
Ett strafföreläggande är vanligt vid till exempel fortkörning. Om du vet med dig att du kört för fort och inte tycker att det är mödan värt att bråka om det i en rättegång, så kan du klara av dina förehavanden med rättsväsendet genom att ta emot ett inbetalningskort på böter som du sedan betalar in.
Hur många av de 378 som är fällande domar och hur många som är strafförelägganden står inte i rapporten.
Det vet inte heller utredaren Kajsa Wikström som varit föredragande i ärendet, när Pockettidningen R ringer och frågar.
Däremot lovar Försäkringskassans analytiker Ylva Rånge att leta fram siffrorna.
Det visar sig bara finnas siffror för de två senaste åren. Där står fällande domar för 70,6 procent av totalsiffran.
De 378 fällningarna och strafföreläggandena är i sin tur cirka 12 procent av de polisanmälningar som ligger till grund för fällningarna. Alltså de polisanmälningar som rättsväsendet har hunnit avgöra under de 2,5 åren från 2005 fram till halva 2007.
I vissa ersättningsslag har en ganska stor del av de anmälda också fällts (se tabell). Det gäller till exempel aktivitetsstöd där 32 procent av de 44 polisanmälda antingen dömdes i rätten eller skrev på ett strafföreläggande.
I andra fall är fällningar mycket ovanliga. Det gäller särskilt posten ”övrigt” där barnbidrag och ålderspension är den absolut största delen av bidragen. Där är bara 2 procent av de 59 polisanmälda fällda. Eller för att var exakt 1,7 procent om siffran inte rundas av.
Det totala antalet fällningar och strafförelägganden skulle naturligtvis kunna användas som ett kvitto på hur många som fuskar så att det är brottsligt. Alltså de fel som inte beror på slarv, glömska eller annan försummelse.
Men så gör inte Försäkringskassan. I stället använder man polisanmälningarna, som var nästan tio gånger fler än antalet fällningar när man fortsätter sina räkneoperationer.
Så här är det.
Det finns en rad dåliga sätt att försöka räkna ut hur mycket det fuskar med socialförsäkringarna.
Det finns tyvärr inga bra.
Problemet är bland annat att olika siffror inte är jämförbara med varandra.
Bäst vore förstås att gå på de rena fällningarna.
Men det som Försäkringskassan kallar återrapporterade fall bygger inte på ett slumpmässigt urval utan innehåller också polisanmälningar som bygger på misstankar och anmälningar och annat som gör att de inte säger något om alla som använder sig av Försäkringskassan.
Dessutom kan man inte vara säker på att alla brottslingar har åkt fast.
Därför måste statistikerna göra uppskattningar.
Men när de gör sådana kan de förstås välja underlag som ger mer eller mindre misstänkt fusk.
Så här har Försäkringskassan räknat för att få fram att en miljard kronor misstänks fuskas bort brottsligt varje år.
Under 2006 kontrollerades cirka 11 500 utbetalningar i en slumpmässig efterkontroll av nio olika slags förmåner där man misstänker att det förekommer fusk.
670 av dem ledde till fortsatt utredning eftersom den försäkrade verkade ha fått för mycket pengar.
Av de utredningarna är 430 avslutade, alltså man vet hur det slutade, och det är de som är grunden i hela analysen.
I Försäkringskassans rapport står att 22 procent av de ärendena ledde till polisanmälan.
– Oj, då. Står det 22 procent? Det är fel. Det ska vara 12 procent, säger Försäkringskassans analytiker Ylva Rånge i telefon.
Dessa 12 procent blir 51,6 fall av de 430 utredningar som avslutats. När man räknar ut hur stor andel de 51,6 fallen är av alla de 11 500 kontrollerade utbetalningarna, så blir det 0,3 procent eller annorlunda uttryckt tre promille misstänkta brott.
Och det är faktiskt en siffra som skulle kunna ha använts som svar i rapporten till regeringen och kablats ut i pressmeddelanden:
Tre promille av de slumpmässigt kontrollerade misstänks för fusk! Så skulle det ha kunnat stå.
Men det gjorde det inte.
Istället använder Försäkringskassan de 51,6 brottsmisstänkta som underlag för en ny beräkning och fördelar dem på varje sorts bidrag som de försäkrade kan få.
Problemet är att fusket har upptäckts i de nio förmåner där man tror att det fuskas och där det är ganska lätt att göra det. Som tillfällig föräldrapenning eller sjukpenning.
Fast de allra största beloppen som Försäkringskassan betalar ut gäller barnbidrag och ålderspension och där är det inte alls lätt att fuska till sig pengar.
Därför har olika ärenden fått olika viktning för att bedöma sannolikheten för att ett fusk ska fastna i en kontroll.
Hur räknar ni ut det, Ylva Rånge?
– Det var en bra fråga. Det har vår statistikavdelning hjälpt oss med. Det är en lång och komplicerad formel som jag inte kan.
Även de olika förmånerna har olika viktning.
Tillfällig föräldrapenning, alltså att stanna hemma med ett sjukt barn, har fått det högsta fuskantagandet på 3,1 procent. Gruppen övriga, där barnbidrag och ålderspension står för nästan alla pengarna, har fått det lägsta eller 0,2 procent.
Ändå blir det enormt mycket pengar eftersom så mycket barnbidrag och ålderspension betalas ut varje år.
I tabellen står posten ”övriga” för 41 procent av de bortfuskade pengarna, alltså närmare hälften av summan.
Hur kan man fuska med barnbidrag, Ylva Rånge?
– Från 2007 har vi börjat göra slumpmässiga kontroller även av barnbidrag. I 0,8 procent av fallen hittade vi någon felaktighet. Det är då att man flyttat utomlands och inte längre har rätt till svenskt barnbidrag.
Och hur man kan fuska med ålderspension?
– Där har vi inte gjort så mycket. Men jag kan tänka mig att det handlar om att tillgodoräkna sig pension för tid som man bott utomlands, säger Ylva Rånge.
Sen har Försäkringskassan gångat det bedömda fusket med hur mycket en utbetalning av respektive förmån brukar vara i månaden och gångat med tolv för att få fram en årssiffra.
Resultatet blir att uppskattat fusk med barnbidrag som står för 31 – 94 miljoner kronor i den totalsiffra (480 – 1 442 miljoner kronor) som Försäkringskassan använt sig av. Och hur lätt är det att fuska med barnbidraget?
Det beräknade fusket med ålderspension ligger bakom 135 – 406 miljoner kronor i totalsiffran över misstänkta brott.
Och hur lätt är det att fuska med ålderspensionen?
Tillsammans står de båda svårmanipulerade bidragstyperna barnbidrag och ålderspension för 165 – 500 miljoner kronor i det totala fusket.
Det blir mer än var tredje fuskkrona eller drygt 34 procent!
På de nio slags förmåner som faktiskt undersökts har man använt de riktiga siffrorna.
– På de övriga har vi fått göra en uppskattning av vad som kan vara rimligt med tanke på vad vi vet sedan tidigare, säger Ylva Rånge.
På de nio undersökta förmånsslagen finns det alltså 51,6 slumpmässiga fall av misstänkt fusk som ska styra tolkningen av 26 265 305 årliga utbetalningar.
Det är ett ganska löjeväckande underlag rent statistiskt.
På de övriga 38 slagen av förmåner finns det noll slumpmässiga observationer som ska vara underlag för att bedöma 47 424 908 utbetalningar per år.
Det är inte statistik. Det är ingenting annat än rena gissningar.
Resultatet blir i alla fall begripligt.
Svenskarna fuskar till sig bidrag för cirka en miljard kronor per år.
Resultatet verkar också vara exakt vad de som beställt utredningen, alltså regeringen, vill höra.
Socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson skriver i ett pressmeddelande på Socialdepartementets hemsida den 3 september 2007:
”Försäkringskassans rapport om fusk och felaktiga utbetalningar är oroväckande.
– Det är oacceptabelt att omfattningen av mängden felaktiga utbetalningar och fusk uppgår till miljardbelopp. Det krävs betydligt bättre samordning och ökade insatser för att stävja fusk och felaktiga utbetalningar, säger socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson.
Regeringen har gett Försäkringskassan extra resurser i syfte att förhindra felaktiga utbetalningar år 2006 och 2007. Regeringen har också infört en ny lag från den 1 augusti som ger bättre förutsättningar för att beivra bidragsbrott. Siffrorna som Försäkringskassan redovisar är ett tungt argument för att gå vidare i detta arbete.”
Så står det i regeringens pressmeddelande. Men siffrorna som Försäkringskassan redovisar är inget tungt argument. Det mesta är bara gissningar.
Ändå har Försäkringskassan riktiga siffror som verkligen visar hur stort fusket är. Fast de siffrorna använder den inte.
I tabellen över de 378 fällningar som Försäkringskassan lyckats åstadkomma i rätten eller som strafföreläggande på två och ett halvt år, kan man räkna ut hur ofta en polisanmälan från Försäkringskassan resulterar i en fällning.
Det händer i cirka 12 procent av fallen. Resten av anmälningarna avskrivs av polis eller åklagare.
I ett rättssamhälle ska medborgarna betraktas som oskyldiga tills de är dömda. Det gäller kanske inte sjukfusk.
Försäkringskassan sätter likhetstecken mellan misstänkta, alltså polisanmälda brott, och verkliga brott, alltså sådana som resulterar i en dom eller en fällning.
Om den i stället räknade på fällningarna — tolv procent av den uppskattade miljarden — skulle det verkliga fusket ligga på 120 miljoner kronor per år.
Det är mycket pengar.
Men det låter inte så mycket och ger knappast några extra anslag från regeringen.
Miljardbelopp låter bättre.
En pikant del i den här historien är att det finns en förmånssort vars fusk Försäkringskassan inte alls räknar in i sin bedömning.
Det är den så kallade assistansersättningen.
Två män är anmälda för ett mycket omfattande fusk. Två män som varit anställda vid Försäkringskassan för att administrera stödet till de handikappade som behöver assistans.
Fast det var inte kassan själv som upptäckte brotten. Det var i stället en bank som slog larm om flera mångmiljoninsättningar i tät följd till privata konton.
En 28-årig man och hans 38-årige kusin betalade via döda personers identiteter ut 36 miljoner kronor till konton som de själva kontrollerade.
Mångmiljonsvindeln avslöjades i våras och vid rättegången i juli dömdes 28-åringen till fyra års fängelse för trolöshet mot huvudman.
Den 38-årige kusinen fick två års fängelse och kusinens hustru villkorlig dom.
Men åtalet för grovt bedrägeri ogillades i rätten.
Försvaret hävdade att Försäkringskassans totala brist på kontroll av de utbetalningar som de anställda gjort, var en förmildrande omständighet.
Trots att huvudmannen var praktikant från Arbetsförmedlingen fick han omedelbart rätt att hantera hundratals miljoner varje månad.
Enligt referat från rättegången var han ångerfull men ansåg samtidigt att Försäkringskassan borde ha kommit på honom långt tidigare.
Kontrollanter fanns det gott om. Men de misstänkte de sjuka, de pensionerade och de handikappade. Inte Försäkringskassans egen personal.
