Pockettidningen R - Arkiv för ‘Berlin 2009’

Skip to content

Alla artiklar i kategorin "Berlin 2009".

forts.

11 november 2009

När P1 bad mig att beskriva stämningen kring Pariserplatz sa jag att det var lite som att befinna sig på en rockkonsert. Hela området kring Brandenburgertor hade ringats in av kravallstaket, och säkerhetsvakter som först efter att ha visiterat besökarnas väskor släppte igenom dem en och en. Väl därinne väntade öltälten och superstjärnorna. Innan programmet satte igång visades en halvtimmes lång reklamfilm för bilföretaget Audi på storbildsskärmen.

Egentligen var det först när Marianne Birthler och Katrin Hattenhauer, representanter från den östtyska motståndsrörelsen, steg upp på scenen som festen tog en annan vändning. De höll tal om hur det var att vara i opposition i DDR, berättade om att erfarenheten av att ha suttit fängslad för att ha uttryckt kritik mot regimen, betonade kampen som låg bakom murens fall.

För när allt kommer omkring var det ju minnet av den folkliga revolutionen som firades i måndags, inte storpolitiken. Det var en gräsrotsrörelse som satte igång händelserna för 20 år sedan; det var det östtyska folket som reste sig mot regimen. I det sammanhanget är det rätt märkligt att inte folket gavs mer utrymme under frihetsfesten, tänker jag. De inbjudna politikerna som talade från scenen må ha varit skickliga förhandlare, men några revolutionärer var de knappast. Ändå var intrycket av kvällen att det var deras fest.

Visst var kvällen en manifestation för det återförenade, fredliga och demokratiska Europa. Men det var också, som min kompis Hans uttryckte det,

- en känsla av att det är den framgångsrika politiken vi firar, inte folkets revolution.

Det kändes allt lite olustigt att personer som lidit, kämpat och riskerat sina liv för sin frihet nu fick stå och titta på när toppolitikerna tackade varandra från scenen.

Dela med dig:

forts.

11 november 2009

Den tyska revolutionen må ha varit tysk, men festen kring Brandenburgertor var minst lika internationell som gästerna uppe på scenen. Vet inte hur många olika språk som talades inne i öltältet där jag befann mig, men tyska måste i vart fall ha varit i minoritet. Jag träffade JP som kommit hit ända från Filippinerna, Katja från Moskva och Ahmed från Turkiet. En äldre man jag pratade med sa att det var detta som var det allra roligaste med frihetsfesten, att den visade att de två tyska staterna nu inte bara har öppnats mot varandra utan också öppnat sig mot andra länder. Berlin, sa han, är en stad där alla olika nationaliteter kan komma samman. En riktig metropol alltså? Exakt, och att vara Berlinare är därför något att vara riktigt stolt över idag.

Stolt var också vad Berlins borgmästare Klaus Woveriet var när han kom upp på scenen för att hälsa publiken “hjärtligt välkomna till Berlin”, jättestolt. Jublet sköt genast i höjden. “Wovie, Wovie” ropade halva öltältet i kör, och så skulle det fortsätta under kvällen. “Wovie” avlöstes i tur och ordning av Angela Merkel, Dimitirv Medeved, Nicolas Sarkozy, Hillary Clinton mfl, Fredrik Reinfelt däremot, han fick hålla sig i bakgrunden.

Frau Merkel höll ett långt tal om frihet och demokrati. Frihet är något man måste kämpa för sa hon och prisade det östtyska folket som kämpat för sin frihet, västtyskarna som kämpat för återföreningen. Liksom flera av kvällens talare passade hon på att tacka USA och det amerikanska folket för deras hjälp till Tyskland. Utan hjälpen västerifrån skulle Västtyskland inte ha existerat sa hon. Det amerikanska paret framför mig, liksom de tusentals amerikanska turisterna på plats, höjde sina champagneglas till en skål.

Gästerna såg väldigt högtidliga ut där de stod uppradade på den specialbyggda scenen. Högtidliga eller högfärdiga, som den unga kvinnan bredvid mig påpekade. Men om jag ska vara ärlig så såg ju varken jag, hon eller någon annan i publiken så mycket av vad som pågick uppe på scenen, några tusen människor och ännu fler paraplyer täppte till sikten. Kvinnan bredvid var rejält besviken och sa som så, att det här kunde hon lika gärna ha sett på tv hemma i soffan. Men å andra sidan var det ju rätt gött att kunna berätta för barnbarnen att hon varit där, sa hon. Och det säger jag med.

Men visst finns de dom som inte är lika positivt inställda till varken frihetsfesten eller murens fall. Långt ifrån alla Berlinare firade i champagne under kvällen. Enligt en opinionsundersökning som gjordes inför jubileet önskar så många som 12% av de forna östtyskarna muren tillbaka. Ännu fler ställer sig skeptiska till hur återföreningen av de två tyska staterna har gått till. De var naturligtvis inte på plats här vid Brandenburgertor och visst finns det anledning att fundera över vem festen egentligen var till för.

Dela med dig:

Reflektion efter jubiléet

11 november 2009

..så var det hela över. Den sista dominostenen har fallit; fyrverkerierna har tystnat; de Stora har flugits hem. Berlin har lagt festen bakom sig och polisen och myndigheter kan pusta ut. Det är förresten vad hela Berlin tycks göra idag, lugnet har lagt sig över staden igen och dimman har lättat. Tillbaka till vardagen, ordnung muß sein.

Annat var det igår när jag befann mig nere vid Brandenburgertor, mitt i händelsernas centrum när “Frihetsfesten” som kvällen har kallats tog staden med storm. Det gjorde också vädergudarna som inte alls var på lika gott humör som vi andra. Redan kl 17, två timmar innan det officiella firandet satte igång började regnet att ösa ned. Stora, hårda regndroppar piskade mot marken vid Pariserplatz där tusentals personer samlats från tidig eftermiddag. Snart badade hela torget i ett enda hav av paraplyer.

Men denna jubiléeumskväll kunde varken regnet eller kylan ta ned stämningen kring Brandenburgertor. Publiken var lika genomfrusen som förväntansfull. Med hjälp av champagne och glühwein (glögg på tyska) och sammanförda av en gemensam känsla av att denna kväll var något alldeles speciellt höll de humöret uppe i väntan på att programmet skulle sätta igång.

Själv hade jag tur som hittade en plats inne ett av öltälten som ställts upp på Pariserplatz. Där inne var det både varmt och torrt. Stämningen var där efter – på topp. På en storbildskärm som satts upp bredvid stadsporten visades filmklipp från tiden när Berlin var en delad stad. Bilder från hur det såg ut här vid Brandenburgertor för 20, 30, 40 och 50 år sedan flimrade förbi. Men inne i öltältet var de tragiska minnena av Berlinmuren och Berlins brutala historia som bortblåsta. Här var det bara fest, skål och “gail” som gällde, för hela slanten. Ikväll var en glädjens kväll sa mannen bakom mig och höjde sitt ölglas till en skål, nu fan ska vi fira. Det är på tiden att Berlin får gå vidare ur historien, sa han och log.

Och visst fanns det all anledning att le en kväll som denna. Janus, en man i sextioårsåldern berättade att han växt upp i Berlin och skiljts från sin familj när muren byggdes. Mamma och moster hade hamnat på den östra sidan gränsen, Janus och hans pappa på den västra. Först när muren föll hade familjen återsett varandra igen. Den nionde november var givetvis en mycket stor dag för honom.

Dela med dig:

Hepp

9 november 2009

Kring Rosenthalerplatz där jag befinner mig just nu åker utryckningsfordonen i karavan. Det märks att det händer något speciellt i staden. Vädret kunde förstås ha varit bättre för ett kalas som detta, men nu är det ändå hög tid att dra halsduken högt över näsan och bege mig ned mot centrum.

Mellan kl 17.15 och kl 17.30 lyssnar du på p1. Då rapporterar jag direkt från Brandenburgertor för Sveriges Radio P1:s räkning. Följ mig också på Twitter.

Senare ikväll ska jag dricka ett glas söt Rotkäppchen, den östtyska sekten som till Berlinarnas förtjusning fortfarande produceras. Ännu senare ska jag titta på när Angela Merkel vadrar över bron Bornholmerbrücke där Berlinmuren först öppnade, och sist men inte minst sjunga in natten på Monster Ronson’s.

Vi hörs.

Dela med dig:

Mauermob

9 november 2009

Samtidigt som det officiella eventet pågår kring Brandenburgeror äger ett annat mer “alternativt” firande rum i staden. Överallt längs med den 47.3 långa sträckan där Berlinmuren löpte samlas tusentals berlinare för en så kallad flashmob, en slags happening som samlar ett antal människor till en given plats vid ett givet klockslag för att en stund senare obemärkt försvinna från platsen. “Mauermob”, som kvällens händelser kallas, är ett sätt att uppmärksamma murens fall på ett mer demokratiskt sätt än vad det officiella firandet lyckas göra. Det säger i varje fall projektets initiativtagare och arrangör Martin Butler när jag ringer upp honom för att fråga mer. Han kritiserar politikerna i Berlin för att inte förankra firandet i folket, precis som Per Eurenius också påpekade.

- det officiella firandet är väldigt passivt, sa Martin. Människor kommer hit för att titta på vad som bjuds från scenen vid Brandenburgertor utan att själva få chans att delta. Jag vill skapa ett tillfälle där det är berlinarna som står för minnet av muren, en gemensam manifestation av folket för folket.

Martin Butler säger att kvällens manifestation egentligen handlar om så mycket mer än bara Berlin. Berlinmuren var visserligen en av de värsta delningarna i historien, eller “the worst man maid divisions” som han säger, men påpekar att det är viktigt att komma ihåg att muren inte bara tillhör det förgångna – även idag fortsätter fysiska murar att separera människor från varandra. Martin har arbetat intensivt med att organisera mauermobben. Med några timmar kvar till startskottet har redan 10 000 personer anmält sitt deltagande på internet men när det väl är dags räknar han med det dubbla. Jag håller tummarna för att jag hinner dit i tid.

Läs mer om Mauermoben här.

Dela med dig:

Trött på jubiléet innan det ens ägt rum?

9 november 2009

Världspolitiken i all ära, men det är inte alla som är glada över hur kvällens festligheter har organiserats. Bredvid mig på kaféet där jag befinner mig just nu sitter “Claus” som inte har en tanke på att ta sig ned till Brandenburgertor i kväll. Han fnyser när jag frågar om det inte är en bit Berlinsk historia som han går miste om då, och säger att det där som politikerna har hittat på inte alls har någonting med berlinarna att göra. Allt som händer kring Brandenburgertor ikväll är mycket riktigt regisserat in i minsta detalj. Med en snabb blick på programmet för kvällen är det med en känsla av att minnesdagen har vuxit till lite av ett spektakel, för att använda Claus ord. Det är långt ifrån den spontana folkfest som ägde rum där för 20 år sedan.

Jag undrar hur många tusen spaltmeter som de tyska tidningarna har producerat om muren de sista månaderna. Läsarana är vid det här laget som matade med minnesberättelser, reportage och information från delningen. Mina tyska vänner säger att de har hunnit tröttna på jubileet innan det ens ägt rum. Tobias Willman, 22 år och konststuderande jämför de planerade festligheterna vid Brandenburgertor med MVT-galan som ägde rum i Berlin häromdagen. Han rycker på axlarna inför firandet och säger att han mer känner sig som en konsument än en medborgare inför vad politikerna har hittat på.

Häromdagen träffade jag Sveriges Radios Tysklandskorrespondent Per Eurenius som sa ungefär samma sak om firandet, att det har organiserats av myndigheter och ledande politiker, uppifrån. Den tyska revolutionen för 20 år sedan kom däremot underifrån. Men å andra sidan, sa Per, är det positivt om Berlinarna för en gång skull har en minnesdag att fira och känna glädje och stolthet över.

Dela med dig:

“Festival of Freedom”

9 november 2009

… så var det dags för dagen med stort D i Tyskland. “Festival of Freedom” säger man från officiellt håll, frihetens festival som nu går in på sin tredje dag. Det officiella programmet för firandet av Berlinmurens fall är som fullspäckat av artistuppträdanden, politikerbesök och happenings där det ena skall överträffa det andra. Firandet inleds prick klockan 19.00 vid Brandenburgertor med en konsert av Berlins statskapell. Allt är noga regisserat. När orkestern värmt upp publiken är det dags för de inbjudna världspolitikerna att visa upp sig på den specialbyggda scenen. I tur och ordning kommer de att vandra från öst till väst genom den gamla stadsporten. Trots regnet och höstkylan förväntas hundratusentals människor följa händelserna på plats. Sedan är det dags för kvällens höjdpunkt, det som alla här talar om, eller åtminstone det medierna här talar om: dominospelet att sätta igång. På en rad längs linjen där Berlinmuren tidigare löpte står nu 1000 dominobrickor i plast uppställda som väntar på att en efter en falla mot varandra. Unga konstnärer, skolbarn och privatpersoner har bjudits in för att smycka stenarna. Prick kl åtta ikväll faller den första stenen mot den andra som faller mot den tredje osv och enligt pressmeddelandena bildar en metafor för murens fall. Och så fortsätter det med tal av Berlins Borgmästare Klaus Wovereit (han som gett Berlin stadens slogan av att vara “en fattig men sexig stad”) och förbundskansler Angela Merkel följt av samtal mellan Berlin-studenter och Eu-kommissononens chef Manuel Barosso. Det hela avslutas med att den legendariska technoproducenten Paul Van Dyk framför sin låt “We are one”, ackompanjerad av ett hejdundrande fyrverkeri.

Dela med dig:

Pockettidningen R är tillbaka i Berlin

8 november 2009

Pockettidningen är tillbaka i Berlin. Två månader har gått sedan sist, sommar har blivit till höst som har blivit till vinter. Novemberdimman ligger nu tät över staden, färgar den i alla nyanser av grått. TV-tornets 365 meter höga fot är som försvunnen bland dimmolnen. Men Berlinarna hänger inte läpp för det, tvärtom. Nu förbereder sig staden som bäst inför firandet av Det Stora Jubileet som går av stapeln i morgonkväll, på dagen 20 år sedan Berlinmurens fall. Men vid det här laget är det väl ingen som har missat det?

Det har kallats för årtiondets folkfest, jippot som äger rum kring stadsporten Brandenburgertor, precis på gränsen mellan det forna Öst- och Västberlin, precis som den där novembernatten för 20 år sedan. Enligt morgontidningen Berliner Zeitung förväntas hundratusentals besökare bege sig till Berlin under helgen, för att som man skriver: uppleva världshistoria. De får trängas med en diger skara av världskändisar och politiker som också är på plats i staden för att delta i firandet. Storbritanniens Gordon Brown, Frankrikes Nicolas Sarkozy och Sveriges Fredrik Reinfeldt är här, det är Rysslands Dimitrij Mevedev och Michail Gorbatjov med. USA:s Hillary Clinton har flugits hit över Atlanten. Och så Pockettidningen R förstås.

Jag kommer att med kamera och dator under armen att blogga från firandet. I den mån internetuppkopplingar, folkpoliser och tiden tillåter försöker jag uppdatera här bäst jag kan under morgondagen. I annat fall väntar en längre sammanfattning när firandet är över.

Vi säger så.

Dela med dig:

Tchüss!

12 september 2009

Kära läsare,

nu börjar sommaren i Berlin gå mot sitt slut. Det blåser kallt utanför fönstret, och det är inte utan en filt eller två som folk sätter sig på uteserveringarna. Slut är också den här bloggen. Nu drar jag mig tillbaka till Sverige för att skriva färdigt den längre texten om Berlin. Den publiceras i Pockettidningens pappersnummer dom kommer ut i månadsskiftet Oktober/November. Under tiden når ni mig på oviljan@gmail.com

Vi hörs!

/Lina

Dela med dig:

XB – ett av många alternativ

31 augusti 2009

Igår träffade jag Sandy som bor på tredje våningen i ett husprojekt för kvinnor och transexuella. Vi åt en croassiant på bakgården och pratade om queer-rörelsen i Berlin. Sandy menar att Berlin är en bra stad om man vill leva på ett alternativt sätt, att alternativen är många fler än i Sverige och acceptansen inför att vara “annorlunda” är mycket större.

I huset på Liegnizterstraße bor 30 kvinnor som är på olika vis är engagerade i feminism och aktivism. Huset ockuperades under de kaotiska åren på 90talet när stora delar av stadsdelen Friedrichain förvandlades till en koloni för punkare och vänsteraktivister. Sedan dess har de boende kämpat för att få vara kvar i husen och idag är XB, som kollektivet kallar sig, ett etablerat namn inom Berlins alternativscen.

Sandy tycker att de tär toppen att bo i ett husprojekt, även om det förstås är lite jobbigt att allt i huset som går sönder eller krånglar måste fixas av dem själva.

- Det gör inte så mycket när man får bo med 30 personer som är intresserade av samma saker som jag är, säger Sandy.

Dela med dig:

Hell und Sauber?

25 augusti 2009

I helgen slog de tyska myndigheterna på stora trumman och bjöd in allmänheten att besöka de tyska institutionerna. Framför samtliga ministerier, regeringskansliet och statstelevisionen hade röda mattor rullats ut. Jag passade på att glida runt bland de toppmoderna kontoren inne på ministeriet för sociala frågor där det bjöds på korv, gummibjörnar samt mängder av information om det tyska försäkringssystemet, lönepolitiken, immigrationen osv. På en hel vägg hängde statistik över vad som beskrivs som ett allt mer framgångsrikt Tyskland. Framgångsrikt är också vad de tyska insatserna i friidrotts VM var, åtminstone om man ska tro vad tidningarna skriver. Apropå tidningar så ska jag på besöka redaktionen på Neues Deutchlands i morgon, ni vet den stora tidningen i DDR som var om inte obligatorisk att läsa på morgonen åtminstone ett måste i brevlådan om man inte ville ha stasis misstänksamma ögon efter sig. Sedan murens fall har tidningen fört en tynande tillvaro men är trots ständigt sjunkande läsarsiffror alltjämt på fötter.

Dela med dig:

VM i Berlin

22 augusti 2009

Imorgon avslutas friidrotts VM i Berlin och ute på Olypiastadion i andra änden av stan pågår världsmästerskapen fortfarande för fullt. Hit ner till Kreuzberg där jag håller hus har idrottsyran emellertid inte spridit sig, hade det inte varit för de tyska tidningarnas intensiva rapportering hade jag nog missat spektaklet. För här i kvarteren är det andra saker som intresserar de boende; picknick i parken, kaffe på cafeet och öl på trottoaren är väl huvudsysselsättningen om sommaren. Ett och ett annat inslag av turkisk fotboll springer jag också över, men någon hitrest atlet är det ingen som verkar bry sig om.

För att ta reda på hur världsmästerskapet förflyter hoppade jag på cykeln i morse och började trampa västerut där atleterna håller till. Det skulle jag inte ha gjort. För just idag, skulle det senare visa sig, hade de tokigare av löpare lämnat stadion för att springa Berlin Marathon. Stadens centrala delar var avspärrade och som man kan förvänta sig av ett sådant arrangemang var gatorna fulla av semesterfirare, sportfantaster och nyfikna som trängdes med varandra. Vid Brandenburgertor förvirrade jag mig in i folkmassa som var lite ivrigare än de andra eftersom den första sprintern närmade sig, och där i kaoset förblev jag och cykeln stående. Bredvid mig stod ett äldre par med likadana fiskarhattar på huvudet och i händerna varsin flagga med de tyska färgerna. De såg stolta ut. Men att vara stolt och tysk och dessutom vifta med den tyska flaggan är ingen självklarhet i Tyskland. För bara några år sedan förknippades färgerna svart, rött och gult fortfarande med det landets skamfyllda förflutna. Ville man inte förknippas med någon av de högerextrema strömningarna som åter fått fäste i Tyskland, fanns inte en tanke på att hänga ut den tyska flaggan från balkongen eller ropa “Deutschland” under något idrottsevenemang. Under fotbolls VM i Berlin 2006 förändrades allt det där. En ny generation tyskar som knappast kan belastas för något deras far- eller morföraldrar gjort sig skyldiga till har vuxit upp och att döma av vad tidningarna skriver så känner de sig som demokrater, européer och tyskar. Därför kan man återigen se den tyska flaggan vaja på gatorna och inne på Olympiastadion, en syn som av naturliga skäl får många att höja på ögonbrynen. Byggnaden har ju allt sedan Olympiska spelen i Berlin 1936 förblivit en symbol för nazismens vanvett . . .

Nu kom jag ju aldrig så långt som till olympiastadion, men jag passade i alla fall på att fråga det äldre paret bredvid mig om vad de kännde inför sina vimplar. Mannen svarade, på engelska, att han var amerikan, marinkårssoldat och alltid hade undrat hur det kändes att vifta med en tysk flagga. Nu visste han det, sa han och skrattade.

Dela med dig:

Make it happen

19 augusti 2009

Hur man än bär sig åt denna sommar så är det omöjligt att undvika Det Stora Jubileet. Visserligen kan man vara säker på att det alltid pågår ett firande av något jubileeum i Berlin, staden kryllar ju av framlidna personer, platser, händelser som haft en avgörande betydelse för stadens historia och som det finns anledning till att antingen fira eller frukta beroende på vem eller vad det rör sig om för stunden. Det är för de flesta Berlinare, omöjligt att hålla reda på alla högtidsdagar och inte är det heller vad en ny generation tyskar vill eller ska behöva göra. Hursomhelst råder det ingen tvekan om att just denna höst är lite mer speciell än andra. 20 årsdagen av murens fall och det som brukar kallas Den fredliga revolutionen kommer att firas med pompa och ståt över hela Berlin.

Vad som också firas är minnet av den så kallade “paneuropeeiska picknicken” som på sensommaren 1989 rev upp den första öppningen mellan Öst och Väst. Idag för exakt 20 år sedan samlades 100tals semesterfirande östtyskar på gränsen mellan Ungern och Österrike för en picknick som slutade med att fler än 600 personer lyckades fly över till Väst utan att några av gränsvakterna ingrep. Det var den första stora flykten sedan Berlinmuren byggt 1961.

Riktigt så långt som till Ungern har jag inte tagit mig för att minnas järnridåns fall, men väl till en annan plats som gått till historien för sitt motstånd mot kommunismen: Leipzig. Jag har slagit mig ner under en lind på Schillerstraße och väntar på att Josephine ska dyka upp. Hon gör film om sin uppväxt i Leipzig och ska ta mig runt på en cykeltur!

Dela med dig:

Spårvagn till fängelset

13 augusti 2009

I ett anonymt område i utkanten av norra Berlin ligger ett byggnadskomplex som ser ut ungefär så som de flesta byggnadskomplex gör i Berlins utkanter. Det är i byggt i grå eller brun betong, i 3 till 30 våningar och sträcker sig i regel över ett helt kvarter som inte rymmer så mycket annat än just det; ett stort hus. Just detta hus är emellertid inte som andra.

Jag har tagit trammen genom östra Berlin och hoppat av vid ändhållplatsen i Hohen Schönhausen. Nu står jag framför ett betongkomplex så hemskt att jag inte vet vart jag ska börja! Berlin är bara för mycket ibland. Bakom en hög mur som för bara 20 år sedan skiljde frihet från fångenskap ligger det föredetta Stasifängelset – höjdpunkten av DDRs notoriska övervakningssystem. För de regimkritiker som fördes hit för förhör, inlåsning och isolation under DDRs 4 decennier vid makten var detta den tyska kommunismens allra mest fruktade plats. Nu är fängelset öppet för allmänheten och fungerar som ett “autentiskt” museum för att historien inte skall glömmas bort.

På tal om att glömma bort sin historia så kan jag inte låta bli att tänka på den diskussion som rasat i Sverige och EU senaste året. Lagförslag som FRA, Ipred, Telekompaketet, Stockholmsprogrammet osv är väl knappast att jämföra med fängelsemuren i Hohen Schönhausen, men de nya formerna för övervakningssamhälle är ändå nog så oroande. . .

Ps. En väldigt fin och personlig berättesle om Stasi visades i SVT häromdagen. Se filmen här.

Dela med dig:

“Arm aber sexy”

12 augusti 2009

-Fattig men sexig, så lyder Berlins offentliga slogan, ni vet den där tveksamma meningen som städer av alla olika storlekar och intressen lägger till sig för att göra orten och namnet lite mer spännande. Mina svenska favoriter i är Trosa – världens ände, och Enköping – Sveriges närmaste stad. I den tyska huvudstaden har man sparat på ordvitsarna och istället gått rakt på sak; här är det alltså sex och fattigdom som säljer in staden till besökarna. Ärligt, måste man ändå säga. Med tanke på den höga arbetslösheten, de nedgångna husen och i jämförelse med andra västeuropeiska huvudstäder – den genomgående låga standarden, liksom alla bordeller, sexklubbar och erotikhandlar som breder ut sig i husens gatuplan är det en talande slogan.

Som en uppmaning till fotfolket att tänka ännu litet mer på det där sista i sloganen, har en anonym berlinkonstnär försett stadens väggar, elskåp, lyktstolpar, papperskorgar, väggplank, fönsterrutor, tja överallt där han kommit åt, med siffran 6. En enkel krumelur i vit eller svart målarfärg stirrar ned på dig vart du än går. . .

Dela med dig:

Spreeufer für Alle!

9 augusti 2009

Jag gör mig i ordning för en eftermiddag vid Spree med nycirkus, gypsetters och hejdundrande konfettikanoner – den mytomspunna baren “25″ fyller år och bjuder på söndagskalas. Bar 25 är känd för lite allt möjligt som går att relatera till temat dekadens (Berlins kanske säkraste kännetecken) och framförallt för fester som aldrig tar slut. Baren öppnar sina anonyma portar på torsdagskvällen och slår inte igen fören framåt tisdag-onsdag beroende på när de sista gästerna går hem. Däremellan dansar ett hundratal personer i lustiga kläder på floden Sprees strand, den tyska minimaltechnon ljuder urhögtalarna och solen hinner gå både upp och ner bakom bron Oberbaumbrücke. Men nu har solen gått upp för sista gången. Området längs Spree där Bar 25 och ett gäng andra strandbarer, kulturhus och alternativa boendeformer breder ut sig och som ger Berlin sin speciella prägel, skall byggas om. Myndigheter och företag har tröttnat på de fallfärdiga industribyggnaderna som står och skräpar alldeles vid vattnet, på ödetomterna som blivit kvar sedan murens fall och har gett klartecken för en omfattande upprustning av “Spreeufer” som området kallas. Upprustningen ska ge plats för det som myndigheter med stora renoveringsplaner brukar ge plats för: högresta kontorsbyggnader och glashus i olika former. Alla gamla hyresgäster har därför vräkts från sina gamla tomter och Bar 25, som under 6års tid har levt på ryktet att “därifrån behöver man aldrig gå hem”, hänger alltså på sin sista sommar.

Dela med dig:

Festival

8 augusti 2009

Augusti. Det är dags för den årliga ölfestivalen på Karl-Marx-allé – två kilometer med ölstånd, bajamajor, gittarsnubbar och äldre herrar i polyesterkostymer som häver öl ikapp! Det är naturligtvis värt ett besök. Vad som också är värt ett besök är utomhusbion i Kreuzberg som visar tysk film under bar himmel. Ikväll är kortfilmsfestival på det typiskt tyska temat “Nationens Tillstånd”. Det ryktas om naziuppgörelser, Ulrike Meinhof-pasticher och en och en annan humoristisk skildring av den Berlinska melankolin. Hej!

Dela med dig:

“Här finns allting man behöver!”

4 augusti 2009

Det finns vissa saker som gör att jag uppskattar stadsdelen Kreuzberg ännu lite mer än Berlins många andra innerstadstadsdelar. Jag har bott i nästan alla; Mitte, prenzlauerberg, Friedrichain, Neuköln, Wedding, men det är ändå hit till Kreuzberg som jag gärna återkommer. Det ligger nåt avslappnat över området som egentligen är allt annat än lugnt. Området kring korsningen Kottbussertor är en av Berlins livligaste platser. Förutom den tunga trafiken som passerar, tunnelbanans många upp och nedgångar (i Berlin går ju metron både över och under marken) och förekomsten av otaliga falafelrestauranger och turkiska bagerier, samlas här en brokig skara av säg, punkare, grönsaksförsäljare, narkomaner, nyfikna turister, arbetslösa, barn som skolkar från skolan, en och en annan uppnosig konstnär och skribent. Alla väntar på att nånting ska hända, och är det spänning man väntar på så har man hamnat rätt. “Kottiberättelser”, en sorts otroliga historier eller ögonvittnesberättelser som utspelat sig på Kottbussertor finns det många av. Men idag vet jag redan vad jag ska göra och spänningen får vänta tills imorgon. Det är tisdag och dags för marknad kring kanalen några kvarter längre ner, ett måste för den som liksom jag har plånboken (nästan)tom och vill göra hela veckans inköp för bara några euro. . .

Två dagar i veckan förvandlas Landwehrkanal i södra Kreuzberg till en sprudlande grönsaksmarknad med turkiska farbröder som kränger grönsaker, frukt, nybakat bröd, halalslaktat kött, linser och bönor, mönstrade tyger, 30 olika sorters oliver och lika många nötter för en billig penning. “Ein euro, ein Euro” ropas det i konkurrens mellan stånden. I de trånga gångarna trängs jag med nyfikna turister, unga konstnärer och äldre damer med penionärsvagnar i släp. Jag köpslår om en vattenmelon och får en påse nektariner på köpet.

Bredvid fiskvagnen träffar jag på Tresa, en bekant som går på konsthögskolan UDK och som är på jakt efter ett billigt tyg. Turkisaka markanden är perfekt, säger hon, för här finns allting man behöver!

Dela med dig:

Hallochen

4 augusti 2009

Hej, det var jag från Berlin igen! Sitter uppflugen i mitt fönster på Reichenbergerstraße och söker lite svalka i högsommarvärmen. Augustisolen har förvandlat min lägenhet till en enda stor bastu och det är väl hög tid att åka och bada tänker jag. Någon föreslog ett dopp i Spree, den smutsiga floden som går genom Berlin och som innehåller allt annat än friskt badvatten, men så långt är jag ännu inte beredd att gå. Det känns ju osoft att komma upp med en extra arm, ett ben, en okänd tarmsjukdom eller någon annan obehaglig åkomma. Bättre är att bege sig ner till kanalen och den turkiska grönsaksmarknaden som huserar där om tisdagarna för att införskaffa en vattenmelon eller två. För just det: jag har flyttat ut från rummet på Mehmardstraße och bytt brutala Alexanderplatz mot den mer gemytliga stadsdelen Kreuzberg i södra Berlin. Här bor jag och en vän i en vacker liten sekelskifteslägenhet med två rum och litet kök, alldeles i närheten av kanalen, parken Görlitzerpark och de café täta områderna kring Kottbussertor. Läget kunde inte vara bättre!

Dela med dig:

I Hufvudstaden

11 juli 2009

Jag har tillfälligt bytt den kejserliga huvudstaden mot den kungliga och befinner mig alltså i Stockholm under några veckor. Den första augusti återvänder jag till Berlin igen. Då kommer vi att träffa Dagens Nyheters allra sista berlinkorrespondent Jan, queeraktivisten Chleo som bor i ett ockuperat hus, Marcus som går i brächen för den tyska piratrörelsen och Sara som gör tidning om stadsdelen Wedding. Under tiden får ni hålla till godo med lite mer sporadiska inlägg här på bloggen innan jag är tillbaka på tysk mark igen. Då säger vi så.

Dela med dig:

Djävulsberget!

1 juli 2009

Alla som bott i en storstad vet hur svårt det är att slita sig från innerstadens lockelser. Bara i det egna kvarteret finns det alltid något att syselsätta sig med, ett gytter av människor att studera, klubbar och gallerier att besöka. Den rastlöse behöver aldrig bli uttråkad. Just därför är det ett helt projekt att röra sig utanför stadens gränser. Jag menar, jag bodde ju här ett helt år utan att knappt ha satt foten utanför Berlins förorter!

Så när vi igår för ovanlighetens skull väl tagit oss ut i skogen, passade jag på att visa upp min absoluta favoritplats i staden: Teufelsberg, eller Djävulsberget som det heter på svenska. Det är Berlins högsta berg som enligt berättelsen byggdes efter kriget. Det döljer en nazistisk skola som de allierade aldrig lyckades spränga, och som därför täcktes över med rivningsrester från sönderbombade hus i närheten, hu! Om det är därifrån som Djävulsberget har fått sitt otäcka namn eller om det är från de många vildsvinen som bor i skogen omkring och som skrämmer livet ur nyfikna besökare som mig, förtäljer inte historien.

När vi efter en ganska tuff klättring upp för berget tagit oss upp på toppen satt vi tysta och tittade på den magnifika utsikten över staden. Man ser hur långt som helst. På toppen ligger också en övergiven Amerikansk radioövervakningsstation (!) som under kalla kriget användes för att avlyssna Östtysklands kommunikation med Sovjetunionen. Utrustningen är idag bortfraktad men husen står kvar, sönderslagna och nedklottrade med grafitti, har de fortfarande formen av gigantiska golfbollar som sträcker sig mot himlen. Naturligtvis passade vi på att klättra in i dem… vad som sedan skedde får ni läsa i papperstidningen som kommer ut i höst!

Dela med dig:

Vattenhål

1 juli 2009

Om jag får överdriva, vilket jag nog får, är det är typ 300% fuktighet i luften och varmt som vid Medelhavet – och det enda jag egentligen saknar är just havet. För hur roligt det än må vara att bo i Berlin om sommaren tar det minsann på krafterna att gå runt och svettas i en stekhettan… Efter intervjun med Josephine igår hade jag några timmar över och bestämde mig för att åka och bada i någon av de smutsiga sjöarna utanför Berlin. Valet föll på sjön med det roligaste namnet: Teufelssee, Djävulssjön i en skog utanför Berlin. Kring den lila sjön, alldeles fesljummen så här i högtrycket, hade jag och mina vänner sällskap av trehundra tyska nakenbadare som också sökt sig bort från innerstadens kvälvande gator. De tyckte liksom vi att doppet som var “hur skönt som helst”, och bjussade på en öl nere vid stranden.

Dela med dig:

Babelsberg

30 juni 2009

Idag träffar jag Josephine som gör film om sin “barndom i DDR”. Hon går på filmhögskolan i Babelsberg som tidigare var centrum för det Tyska “filmundret” under 20talet (när filmer som Metropolis och Dr Mabuses Testamente satte Tyskland på den internationella filmkartan) och dras idag med ett gott rykte om att vara plantskola för unga filmskapare.

Skolan står på historisk mark. Bara någon pendeltågstation därifrån ägde Potsdamkonferensen rum 1945, där det som bekant beslutades om delningen av Tyskland i olika sektorer. Babelsberg hamnade i den sovjetiska sektorn och filmstudiorna blev därför en viktig del av den Östtyska kulturproduktionen, eller beroende på vem jag frågar: propagandaapparaten. Vad Josephine tycker om DDR och dess filmtradition har jag ingen aning om, men det är just det vi ska prata om idag! Och om massa andra saker förstås. Hörs sen!

Dela med dig:

Den råa charmen

29 juni 2009

Jag sitter på cafeet St Oberholz som jag använder som kontor om dagarna. Från fönstren på övervåningen ser man ut över den livliga korsningen vid Rosenthalerplatz i Mitte. Där ligger säkert 40 snabbmatsrestauranger men också en liten tidningsbutik som säljer magasin om ung tysk kultur och som jag gärna bläddrar i. Det senaste halvåret har alla tidningar skrivit om New York, eller snarare Berlin som det nya New York! Det är en liknelse som jag numera hör från alla möjliga håll. “Åhå, Berlin är ju som manhattan var på 80talet” heter det nostalgiskt från både höger och vänster. För att det stämmer? Eller för att man gärna vill att det ska vara så? Själv tycker jag ju att städer inte skall jämföras med varandra, tycker det är lite fånigt med nostalgi, men jag förstår ändå några av poängerna.

Kännetecken som skulle göra Berlin till ett nytt NY: Urflippade konstnärer (check!), svartfester i övergivna industribyggnader (check!), ett ungt avantgarde som använder staden som atelje (check!), klubbar som aldrig stänger för natten, eller för dagen heller för den delen (check!), hus och tunnelbanevagnar som är nedklottrade med grafitti (check!), och sist men inte minst en drös av billiga bostäder (check!). Berlin erbjuder idag den råa charm som Manhattan erbjöd på 80talet, skriver en av tidnigarna, och är det en rå charm vi talar om en rå charm så kan jag som svensk bara hålla med… och till det får vi anledning att återkomma. Hej så länge!

Dela med dig:

Heja konstapeln!

28 juni 2009

Efter besöket på dagens loppis som resulterat i trängsel och en hög fotografier föreställande borgerliga familjer som äter middag runt ovala bord, drällde jag runt på den lilla konstfestivalen “Neuköln 48h” i stadsdelen med samma namn. Festivalen erbjöd varken konst eller fest och var inte särskilt “rolig”. Vad som däremot var roligt var att jag blev stoppad av p o l i s e n när jag råkade gå mot rött över en gata utan bilar! Typiskt tyska polisen att dyka upp när man inte behöver dom. Det var kanske lite osmart att inte vänta in grön signal just när en polispiket och tre brunkläda konstaplar stod parkerade alldeles bredvid övergångsstället, men vad gör man inte för lite spänning i vardagen? För att bråka med den tyska polisen, ordningsmakten, tunnelbanekontrollanterna eller någon annan som tillhör en organisation med tvivelaktigt förflutet, innebär just ett spänningsmoment. Hu!

Jag tänker inte gå in på detaljer här, men är det nånting du lär dig efter ett par månader i Berlin så är det att den tyska polisen aldrig står på din sida. Men om du nu hamnar i en situation av poliskonfrontation: låt dem för guds skull veta att du kommer från Sverige! För är det något tyskar gillar så är det svenskar. Fråga mig inte varför, men klart är att det går att komma undan med det mesta bara genom att vifta med ditt medborgarskap. Du ba: “Ich bin Schweden, jag visste inte att man måste löpa biljett på tunnelbanan! “och dom ba: “allright svenne, låt gå för denna gång!”. Knäppt, men så är det. Och som tur var tog också dessa tre herrar det hela piano. De nöjde sig med en kort uppläxning (“använd dina jävla ögon för i helvete”) innan de lät mig gå. Jag undslapp således dryga böter. Mutförsök. Poliseskort. Heja konstapeln!

Dela med dig:

Nämen hej…

28 juni 2009

…här sitter jag uppflugen i en nedsutten fåtölj på ett fik och äter en rejäl tysk brunch bestående av sju sorters ost, mörkt rågbröd och en tallrik full av frukt och grönt, gött! Medan jag knappar på min dator sitter mitt sällskap i fåtöljen mittemot och bläddrar i någon av Berlins 5 morgontidningar. Åh, jag blir så avundsjuk på den tyska tidningstraditionen! Så här om söndagarna är tidningarna sprängfyllda av långa artiklar, essäer och politiska analyser som med allvarligt ton diskuterar “tillståndet i världen”. Enligt dagens Berliner Zeitung som förövrigt har sitt huvudkontor rätt framför mitt sovrumsfönster, är tillståndet inte särskilt hoppfullt: FINANSKRISEN, IRAN, HÖGEREXTREMISM osv, men vi får väl ta det med en nypa salt och om inte annat glädjas åt en intellektuell tidningskultur som vi i Sverige bara kan drömma om. Nog om det.

Nu ska vi göra det som folk i stan gör om söndagarna, nämligen gå på loppmarknad i någon av Berlins många parker. Det är ett poulärt söndagsnöje när alla andra butiker håller söndagsstängt. På marknaden i Mauerpark står borden tätt och trängseln är stor. Där kan man hitta lite allt möjligt och omöjligt. Förutom jycklarna som underhåller en tålmodig publik med sina jongleringskonster och lustiga hattar kan man äta veganska hamburgare, lyssna på sval techno, köpa nya solglasögon eller framförallt; med böjd rygg och nyfiken blick rota i någon av alla kartonger som sprängfulla med gamla souvenirer, fotografier, köksredskap, videoband, kläder i brokiga mönster bjuds ut för en billig penning. Det är med andra ord en inte helt fel sysselsättning såhär en sölig söndag!

Dela med dig:

Kapitalismus ist tötlisch

27 juni 2009

Som så mycket annat det finns två av i Berlin; två tv-torn, två centralstationer, två stadsoperor, två bibliotekssystem, två zoo osv finns det naturligtvis också två Prideparader i denna Europas HBTQ-huvudstad. Nu har det ju denna gång inte så mycket med den geografiska delningen av Berlin att göra, som en politisk kritik. Medan stadens officiella Prideparad lockar till sig hundratusentals människor som färdas i lastbilar längs med Västberlins fashionabla gator, anordnas på andra sidan stan en alternativ parad.
Den samlar yngre queeraktivister, konstnärer, klubbkids som tycker att den stora paraden har “blivit allt för kommersiell och alldeles för opolitisk”, och som idag lyfter fram HBTQ-frågor under en färgglad gatufest i den radikala stadsdelen Kreuzberg. “Solidaritet med våra Bulgariska vänner!”, “Kapitalismen är dödlig!”, heter det från ljudbilen som också spelar rumänsk pop, turkisk disco och brasiliansk balie funk. Det svänger!

Dela med dig:

Gayneration!

27 juni 2009

Jag har satt på mig alla färgglada kläder jag äger, stoppat ner en visselpipa och en påse konfetti i väskan och ska nu snabbt ge mig iväg till Kudamm. Det är nämligen dags för Berlins Prideparad att gå av stapeln! Den samlar en halv miljon människor från hela Europa och det vill jag naturligtvis inte missa…

Dela med dig:

Var är kvinnorna i den politiska historien?

26 juni 2009

Längs gatan Bernauerstraße finns en bit av Berlinmuren kvar. Tillsammans med det lilla dokumentationscentret bredvid visas minnen av muren upp för nyfikna besökare. När jag promenerade förbi idag hade ett gigantisk silverplakat rests bredvid muren, en slags officiell hyllning till den tyska återföreningen. På plakatet står med stora stolta bokstäver: “frihet, enhet och broderskap”.

Men vänta nu? Det var väl 1989 och inte 1789 som muren föll? Och vart tog systerskapet vägen? Typsikt att det politiska kampen alltid skall tillskrivas männen, som om den kvinnliga halvan av befolkningen inte spelade någon roll i Die Wende, vändpunkten. Jag har mailat museet och frågat hur de tänker men de har inte svarat, buhu!

Dela med dig:

Åh, akademi!

26 juni 2009

Jag odlar en riktig univeristetsromantik såhär i ovädret. För vad ska man egentligen göra när man nu inte kan hänga i parken (så som man alltid gör i Berlin om somrarna)? Som tur är har de tyska studenterna ännu inte tagit sommarlov. Terminerna fortsätter en bra bit in i Juli med föreläsningar och seminarier av sympatiska och mindre sympatiska professorer.

Tips: Släng på dig en svart kappa och slink in genom någon av de gigantiska portarna till det gamla anrika universitetet Humboldt. Här finns alltid något att göra. Det är bara att komma och gå som man vill. Vad sägs om ett samtal om performativitet inom konsten? En föreläsning om en feministisk ekonomi? Eller en fika med studenterna som protesterar mot “den dåliga utbildningspolitiken” i Tyskland? Och vad gör man inte för att få sitta i samma sal som Einstein undervisat i? Karl Marx? Hegel!? Och som är 200 år gammal (typ) och är inredd med mörka träpaneler, sammetsfåtöljer och lampkronor stora som tunnelbanevagnar?

Dela med dig:

Leninallé, Stalinallé, Karl Marxallé…

26 juni 2009

… kärt barn har många namn. I morse promenerade jag längs den gamla paradgatan som bytt namn efter vilken ideolog som varit poppis och tillräckligt politiskt korrekt för stunden. Numera heter den två kilometer långa och 80meter breda gatan som går ända från Alexanderplatz till stadsdelen Friedrichain i östra Berlin Karl Marxallé och ingenting annat. Här bodde en gång den kommunistiska partitoppen i palatsen som byggts i sovjetisk sockerbagarstil, här gick de stora första majparaderna, militäruppvisningar och andra skådespel som var en så viktig del av den östtyska stadsbilden. Idag är det däremot en annan bild som möter mig. Husen står kvar, men paltsen är slitna och delvis övergivna, gatan är folktom och några politiker är det inte längre tal om att stöta på i dessa kvarter. Med svenska medelklassögon är det en “underlig” plats att flanera på. Men jag har sällskap med min vän Willi som inte tycker området är särskilt underligt. Han växte upp i en av lägenheterna på Karl Marxalle´ 83 där hans mormor bor än idag. Det står Grötzel” på porttelefonen, men ingen är hemma när vi ringer på, synd!

Jag och Willi är lika gamla, vi föddes två år innan muren föll, och har helt olika förhållanden till den historia som jag försöker snoka reda på. Jag växte upp i trygga Stockholms innerstad, Willi i en grå arbetarstadsdel som under 90talet ockuperades av punkare och vänsteraktivister. Området var ökänt för sin politiska aktivism och låga bostadsstandard, men är idag som så många andra områden i (öst) Berlins innerstad ett hang out för den framväxande medelklassen, för backpackers på Berlinbesök eller en och en annan hippie som kommit över ett billigt hyreskontrakt. “Bra”, säger Willi som gillar att stan förändrats.

Dela med dig:

Regen ohne Bogen

25 juni 2009

jag vet inte vad jag gjort för att förtjäna detta; hela natten och dagen har det regnat och åskat som om syndafallet vore här igen! Tv-tornet har svajat i vinden och trottoarerna är ödsligt tomma. De många nyanserna av grått är nu ännu flera. Det ligger ofta nåt extremt över vädret i Berlin. När det är kallt, vilket det oftast är, kan man vara riktigt säker på att det är svinkallt; och när det väl är varmt är en påträngade värme och en stekande sol gör sig gällande. “Aldrig får vi något mitt emellan, aldrig får man vara glad”, sa mannen i kiosken när jag störtade in med mitt paraply. “Der sommer ist Scheiße”, sommaren sa han bittert och påkade mot hällregnet utanför fönstret. Jag log och sa att jag iallafall är glad att det åtminstone inte regnar in i min lägenhet i huset ovanför. Tillskillnad från andra lägenheter jag hyrt i staden som inte rustats upp sedan 60talet och därför haft en standard därefter, finns på Mehmardstraße inga trasiga fönster, inga “lufthål” genom fasaden, och ingen motsträvig kolugn att hålla igång. Det får gärna regna hur mycket som helst!

Dela med dig:

Tack för Dönern

25 juni 2009

För att röra oss bort från de turistande svenskarna och visa upp det mer “autentiska” Berlin för O som jag glatt släpade runt på under dagen fotvandrade vi till stadsdelen Wedding i norra Berlin. Vi smet in på en bakgård för att se om vi kunde hitta nåt spännande. Vi hittade i tur och ordning: tre överfulla sopcontainrar, en ödetomt och två bilverkstäder. Efter att ha snokat runt en stund frågade mannen som visst jobbade i en av bilverkstäderna vad vi gjorde där och vad vi ville. Ooops! Jag skämdes över vår nyfikenhet, bad uppfostrat om ursäkt. Det var inte meningen att störa. Men det var lugnt sa han som hette Yilmaz och sa att vi gärna fick titta runt. Han hade också satt igång en grill på den lilla parkeringsplatsen. Det luktade väldigt gott, jag var hungrig. Ville vi också vara med och äta?

Medan Yilmaz grillade den hemlagade Dönern (kebab på tyska) dukade hans flickvän fram porslin åt oss. Vi fick absolut inte hjälpa till. Under middagen småpratade vi om Tyskland, de frågade om Sverige. Finns det Döner i Sverige? Hur smakar den där? Gott, sa vi, men detta oändligt mycket godare.

Wedding brukar ofta kallas för Lilla Istanbul, eller Turkiets västraste stad, eftersom att det bor så många turkar här. Också Yilmaz och hans flickvän kommer från Istanbul, men har liksom många andra “turkar” i Berlin bott hela sitt liv i Tyskland och pratar perfekt tyska. I mina ögon är Wedding mer en Berlinstadsdel än någonting annat. Några kvarter längre bort gick Berlinmuren som delade väst från öst och som fortfarande präglar stadens karaktär. Jag måste fråga hur middagsvärdarna såg på muren idag. Hösten 1989 hade varit ett lustfyllt år eftersom alla varit så glada, men sedan hade saker blivit sämre igen sa Yilmaz. Tyskland hade blivit hemsk dyrt tyckte han. Hyrorna, bensinen, tomaterna, ja alla priser hade ju fördubblats sedan murens fall. Att leva i Berlin idag var svårt, men stan var iallafall ett “paradis för den som gillar döner” sa han och skrattade. Mer om det imorgon. Vi tackade och bockade för godaste middagen och lovade att bjuda tillbaka på en svensk middag (vad en sådan nu innebär? lappskojs? rårakor??) om vi träffas igen.

Dela med dig:

Är Berlin det nya London?

25 juni 2009

Jag lyssnar på svensk radio och närmare bestämt P1:s sommarsatsning “på spaning efter Europa” från Berlin. Den gamla murveln Kjell albin Abrahamssson pratar om svenskars inställning till Tyskland, och har nog allt fått en hel del om bakfoten. Han säger att citat, “vi svenskar inte bryr oss om Tyskland, det är som om Tyskland inte finns”. Men vänta nu? Berlin vimlar ju av svenskar! Särskilt så här i sommarhettan. Svenska turister i Berlin börjar bli lite som tyskarna på Mallorca – de är överallt. Det räcker med att sätta foten utanför dörren och så dyker dom upp, särskilt i stadsdelarna mitte och prenzlberg som blivit lite av ett Berlins Södermalm. På promenad längs gatan Kastanienalle träffade jag idag på inte mindre än 8 vänner på besök i stan, bara sådär! Några skulle till musikfestivalen Fusion som går av stapeln i morgon, andra ville hellre drälla runt på helgens vernissager. På en filt i Weinbergspark låg Jonas Hassen Khemiri och läste en roman. Det känns lite konstigt, som att gå Götgatsbacken fram och tillbaka ungefär. Är Berlin på väg att bli det nya London?

Dela med dig:

Solen går upp i öst

25 juni 2009

Idag har jag bland mycket annat ätit frukost med min vän Vanini Belarmino som är konstnär och curator och som jobbar med ett projekt kring “murar”, om hur de separerar människor från varandra. Hon har rest mellan städer i Palestina, på Cypern och på Nordirland och har tillsammans med en grupp tyska konstnärer dokumenterat livet på de platser som delas av en vägg. Sedan några år bor Vanini i Berlin som ju är en stad som fortfarande präglas av Berlinmurens rester. Även om stenblocken, vakttornen och andra fysiska minnen från delningen är bortsopade sedan länge finns spåren kvar i staden. Vi pratade om det och om hur man kan som ung kan förhålla sig till historien. Mer om det imorgon.

Dela med dig:

Berlin Alexanderplatz

23 juni 2009

Hej på er läsare,

här sitter jag uppflugen i mitt fönster i Berlin och funderar över vart jag skall börja någonstans. Medan TV-tornet sänder ut sina oregelbundna signaler till världen kliar jag mig i huvudet och undrar hur jag egentligen kan berätta om en stad som Berlin? Jag tänker på alla författare som skrivit odödliga romaner från staden och får genast prestationsångest: hur skall detta gå? Hur gör jag staden rättvis? Vilken är min berättelse och hur gör jag den begriplig för er? Nåja, det är ju det jag vill utforska med denna blogg, och jag hoppas ni vill vara med i diskussionen!

Jag bestämmer mig för att börja där jag befinner mig. Alexanderplatz, detta mytomspunna torg som en gång var centrum i forna Östberlin, och som nu är mitt hem några veckor framöver. Och vilket hem sen! Från 10e våningen i vad som brukar beskrivas som Berlins fulaste hus; ett brunt komplex i 12 våningar som sträcker sig över ett helt kvarter i stadsdelen Mitte, blickar jag ut över Alexanderplatz. Utsikten från fönstret är bedårande. Jag sätter nästan kvällskaffet i halsen inför åsynen av alla historiska byggnader som tornar upp sig mot himlen. Berlins rådhus, den gamla domen, Frankfurtertornen, det gigantiska hotellet och så förstås: TV-tornet, denna ständiga symbol för Östberlin, möter mig genom fönstret. “Alex” som berlinarna säger, är så mycket storstadsromantik att det gör ont.

Det är naturligtvis ingen slump att jag bosatt mig just i en gammal “Öststadsdel”. För det är här som det unga, kreativa och internationella Berlin har haft sitt centrum de senaste 20 åren, och som fört myten om det ömsom intellektuella ömsom dekadenta Berlin vidare. Här har konstnärer, författare och studenter hyrt billiga lägenheter under hela 90t och tidiga 2000t då hyrorna i området fortfarande mycket låga. Många hus stod övergivna och det var busenkelt att få tag på en nedgången men vacker sekelskifteslägenhet mitt i centrum.

Idag såhär 20 år efter murens fall är situationen delvis en annan. Östberlins innerstad var för inte så länge sedan en fattig, grå och enligt mångas berättelser en inte särskilt trevlig plats att bo på, men påminner idag mer om stadsdelen Södermalm i Stockholm. Husen i området är nu upprustade, kolugnarna utkastade och den moderna tyska medelklassen som jobbar på någon av reklambyråerna eller arkitektkontoren i närheten, har flyttat in. Gentrifieringen av staden har gått blixtsnabbt. Hyrorna reser i höjden. Fler och fler hyresrätter blir till bostadsrätter och personer som bott hela sitt liv i kvarteren tvingas flytta härifrån. Det är naturligtvis en utveckling som jag liksom alla andra unga svenskar som bosatt sig i staden är en del av. Mer om det senare.

Men även om konstnärerna och andra som gett området sin prägel har dragit till avlägsnare stadsdelar som Neuköln och Wedding, och även om det inte längre är tal om att hitta några övergivna hus att klättra in i bär staden fortfarande på en charm, eller brutalitet beroende på hur man ser det, som jag inte stött på i andra västeuropeiska huvudstäder. Det finns med andra ord alltid en anledning att återkomma, och återkommer är just vad jag gör. Enligt myten om Berlin är ju detta staden som aldrig sover. Jag har tyvärr lite svårt att leva upp till det och börjar redan bli trött…

Innan jag somnar till bruset från Alex ska jag kila ner till den, mycket riktigt, dygnet runt-öppna kiosken på hörnet för att köpa frukost till imorgon. Jag får nämligen besök av min vän Vanini som gör ett konstprojekt kring muren i Berlin och Palestina, och tänker bjuda på surt rågbröd och söt marmelad enligt tysk tradition, gött! Vi hörs snart!

Dela med dig:

Sommaren 2009 i Berlin

10 juni 2009

Pockettidningen R:s utsända i Berlin, Lina Lund, kommer att blogga här framöver. Hon berättar för oss om den tyska huvudstaden, och hon vill gärna att ni läsare ska vara med på ett hörn!

Men först en kort presentation av Lina.
Lina har läst tyska och mediekommunikation. Hon har jobbat med några av Berlins gallerier. Men mest av allt promenerade hon runt i slitna miljonprogramsförorter, klättrade in i övergivna byggnader, och porträtterade de människor hon mötte med sin kamera. Efter något år flyttade hon tillbaka till Sverige och bosatte sig i Malmö där hon bor för närvarande.

* * *

Under sommaren skriver jag ett längre reportage från Berlin och dess omnejd. Det är ju som bekant snart 20 år sedan den där regniga natten i november 1989 när Berlinmuren föll. Då var jag två år och tryggt ovetande om vad som pågick i världen omkring mig. Idag är jag desto mer nyfiken.

Vad var det egentligen som skedde där på de båda sidorna om muren? Vilka bodde där och hur levde dom? Och vad är Berlin av idag?
Det blir min uppgift att snika reda på. Under två månader reser jag runt i krokarna omkring Berlin och berättar om vad jag möter.

Pockettidningens läsare kommer att få ta del av hela reportaget när pappersnumret kommer ut i oktober. Tills dess får ni hålla er till godo med bloggen. Är det något ni tycker att jag ska skriva om? Någon speciell person som jag borde träffa? Har ni andra synpunkter? Maila mig via formuläret här nedan.

/Lina Lund

Dela med dig: