Egentligen var det först när Marianne Birthler och Katrin Hattenhauer, representanter från den östtyska motståndsrörelsen, steg upp på scenen som festen tog en annan vändning. De höll tal om hur det var att vara i opposition i DDR, berättade om att erfarenheten av att ha suttit fängslad för att ha uttryckt kritik mot regimen, betonade kampen som låg bakom murens fall.

För när allt kommer omkring var det ju minnet av den folkliga revolutionen som firades i måndags, inte storpolitiken. Det var en gräsrotsrörelse som satte igång händelserna för 20 år sedan; det var det östtyska folket som reste sig mot regimen. I det sammanhanget är det rätt märkligt att inte folket gavs mer utrymme under frihetsfesten, tänker jag. De inbjudna politikerna som talade från scenen må ha varit skickliga förhandlare, men några revolutionärer var de knappast. Ändå var intrycket av kvällen att det var deras fest.

Visst var kvällen en manifestation  för det återförenade, fredliga och demokratiska Europa. Men det var också, som min kompis Hans uttryckte det,

- en  känsla av att det är den framgångsrika politiken vi firar, inte folkets revolution.

Det kändes allt lite olustigt att personer som lidit, kämpat och riskerat sina liv för sin frihet nu fick stå och titta på när toppolitikerna tackade varandra från scenen.

Stolt var också vad Berlins borgmästare Klaus Woveriet var när han kom upp på scenen för att hälsa publiken ”hjärtligt välkomna till Berlin”, jättestolt. Jublet sköt genast i höjden. ”Wovie, Wovie” ropade halva öltältet i kör, och så skulle det fortsätta under kvällen. ”Wovie” avlöstes i tur och ordning av Angela Merkel, Dimitirv Medeved, Nicolas Sarkozy, Hillary Clinton mfl, Fredrik Reinfelt däremot, han fick hålla sig i bakgrunden.

Frau Merkel höll ett långt tal om frihet och demokrati. Frihet är något man måste kämpa för sa hon och prisade det östtyska folket som kämpat för sin frihet, västtyskarna som kämpat för återföreningen. Liksom flera av kvällens talare passade hon på att tacka USA och det amerikanska folket för deras hjälp till Tyskland. Utan hjälpen västerifrån skulle Västtyskland inte ha existerat sa hon. Det amerikanska paret framför mig, liksom de tusentals amerikanska turisterna på plats, höjde sina champagneglas till en skål.

Gästerna såg väldigt högtidliga ut där de stod uppradade på den specialbyggda scenen. Högtidliga eller högfärdiga, som den unga kvinnan bredvid mig påpekade. Men om jag ska vara ärlig så såg ju varken jag, hon eller någon annan i publiken så mycket av vad som pågick uppe på scenen, några tusen människor och ännu fler paraplyer täppte till sikten. Kvinnan bredvid var rejält besviken och sa som så, att det här kunde hon lika gärna ha sett på tv hemma i soffan. Men å andra sidan var det ju rätt gött att kunna berätta för barnbarnen att hon varit där, sa hon. Och det säger jag med.

Men visst finns de dom som inte är lika positivt inställda till varken frihetsfesten eller murens fall. Långt ifrån alla Berlinare firade i champagne under kvällen. Enligt en opinionsundersökning som gjordes inför jubileet önskar så många som 12% av de forna östtyskarna muren tillbaka. Ännu fler ställer sig skeptiska till hur återföreningen av de två tyska staterna har gått till. De var naturligtvis inte på plats här vid Brandenburgertor och visst finns det anledning att fundera över vem festen egentligen var till för.

..så var det hela över. Den sista dominostenen har fallit; fyrverkerierna har tystnat; de Stora har flugits hem. Berlin har lagt festen bakom sig och polisen och myndigheter kan pusta ut. Det är förresten vad hela Berlin tycks göra idag, lugnet har lagt sig över staden igen och dimman har lättat. Tillbaka till vardagen, ordnung muß sein.

Annat var det igår när jag befann mig nere vid Brandenburgertor, mitt i händelsernas centrum när ”Frihetsfesten” som kvällen har kallats tog staden med storm. Det gjorde också vädergudarna som inte alls var på lika gott humör som vi andra. Redan kl 17, två timmar innan det officiella firandet satte igång började regnet att ösa ned. Stora, hårda regndroppar piskade mot marken vid Pariserplatz där tusentals personer samlats från tidig eftermiddag. Snart badade hela torget i ett enda hav av paraplyer.

Men denna jubiléeumskväll kunde varken regnet eller kylan ta ned stämningen kring Brandenburgertor. Publiken var lika genomfrusen som förväntansfull. Med hjälp av champagne och glühwein (glögg på tyska) och sammanförda av en gemensam känsla av att denna kväll var något alldeles speciellt höll de humöret uppe i väntan på att programmet skulle sätta igång.

Själv hade jag tur som hittade en plats inne ett av öltälten som ställts upp på Pariserplatz. Där inne var det både varmt och torrt. Stämningen var där efter – på topp. På en storbildskärm som satts upp bredvid stadsporten visades filmklipp från tiden när Berlin var en delad stad. Bilder från hur det såg ut här vid Brandenburgertor för 20, 30, 40 och 50 år sedan flimrade förbi. Men inne i öltältet var de tragiska minnena av Berlinmuren och Berlins brutala historia som bortblåsta. Här var det bara fest, skål och ”gail” som gällde, för hela slanten. Ikväll var en glädjens kväll sa mannen bakom mig och höjde sitt ölglas till en skål, nu fan ska vi fira. Det är på tiden att Berlin får gå vidare ur historien, sa han och log.

Och visst fanns det all anledning att le en kväll som denna. Janus, en man i sextioårsåldern berättade att han växt upp i Berlin och skiljts från sin familj när muren byggdes. Mamma och moster hade hamnat på den östra sidan gränsen, Janus och hans pappa på den västra. Först när muren föll hade familjen återsett varandra igen. Den nionde november var givetvis en mycket stor dag för honom.

Mellan kl 17.15 och kl 17.30 lyssnar du på p1. Då rapporterar jag direkt från Brandenburgertor för Sveriges Radio P1:s räkning. Följ mig också på Twitter.

Senare ikväll ska jag dricka ett glas söt Rotkäppchen, den östtyska sekten som till Berlinarnas förtjusning fortfarande produceras. Ännu senare ska jag titta på när Angela Merkel vadrar över bron Bornholmerbrücke där Berlinmuren först öppnade, och sist men inte minst sjunga in natten på Monster Ronson’s.

Vi hörs.

- det officiella firandet är väldigt passivt, sa Martin. Människor kommer hit för att titta på vad som bjuds från scenen vid Brandenburgertor utan att själva få chans att delta. Jag vill skapa ett tillfälle där det är berlinarna som  står för minnet av muren, en gemensam manifestation av folket för folket.

Martin Butler säger att kvällens manifestation egentligen handlar om så mycket mer än bara Berlin. Berlinmuren var visserligen en av de värsta delningarna i historien, eller ”the worst man maid divisions” som han säger,  men påpekar att det är viktigt att komma ihåg att muren inte bara tillhör det förgångna – även idag fortsätter fysiska murar att separera människor från varandra. Martin har arbetat intensivt med att organisera mauermobben. Med några timmar kvar till startskottet har redan 10 000 personer anmält sitt deltagande på internet men när det väl är dags räknar han med det dubbla. Jag håller tummarna för att jag hinner dit i tid.

Läs mer om Mauermoben här.

Jag undrar hur många tusen spaltmeter som de tyska tidningarna har producerat om muren de sista månaderna. Läsarana är vid det här laget som matade med minnesberättelser, reportage och information från delningen. Mina tyska vänner säger att de har hunnit tröttna på jubileet innan det ens ägt rum. Tobias Willman, 22 år och konststuderande jämför de planerade festligheterna vid Brandenburgertor med MVT-galan som ägde rum i Berlin häromdagen. Han rycker på axlarna inför firandet och säger att han mer känner sig som en konsument än en medborgare inför vad politikerna har hittat på.

Häromdagen träffade jag Sveriges Radios Tysklandskorrespondent Per Eurenius som sa ungefär samma sak om firandet, att det har organiserats av myndigheter och ledande politiker, uppifrån.  Den tyska revolutionen för 20 år sedan kom däremot underifrån. Men å andra sidan, sa Per, är det positivt om Berlinarna för en gång skull har en minnesdag att fira och känna glädje och stolthet över.

Pockettidningen är tillbaka i Berlin. Två månader har gått sedan sist, sommar har blivit till höst som har blivit till vinter. Novemberdimman ligger nu tät över staden, färgar den i alla nyanser av grått. TV-tornets 365 meter höga fot är som försvunnen bland dimmolnen. Men Berlinarna hänger inte läpp för det, tvärtom. Nu förbereder sig staden som bäst inför firandet av Det Stora Jubileet som går av stapeln i morgonkväll, på dagen 20 år sedan Berlinmurens fall. Men vid det här laget är det väl ingen som har missat det?

Det har kallats för årtiondets folkfest, jippot som äger rum kring stadsporten Brandenburgertor, precis på gränsen mellan det forna Öst- och Västberlin, precis som den där novembernatten för 20 år sedan. Enligt morgontidningen Berliner Zeitung förväntas hundratusentals besökare bege sig till Berlin under helgen, för att som man skriver: uppleva världshistoria. De får trängas med en diger skara av världskändisar och politiker som också är på plats i staden för att delta i firandet. Storbritanniens Gordon Brown, Frankrikes Nicolas Sarkozy och Sveriges Fredrik Reinfeldt är här, det är Rysslands Dimitrij Mevedev och Michail Gorbatjov med. USA:s Hillary Clinton har flugits hit över Atlanten. Och så Pockettidningen R förstås.

Jag kommer att med kamera och dator under armen att blogga från firandet. I den mån internetuppkopplingar, folkpoliser och tiden tillåter försöker jag uppdatera här bäst jag kan under morgondagen. I annat fall väntar en längre sammanfattning när firandet är över.

Vi säger så.

nu börjar sommaren i Berlin gå mot sitt slut. Det blåser kallt utanför fönstret, och det är inte utan en filt eller två som folk sätter sig på uteserveringarna. Slut är också den här bloggen. Nu drar jag mig tillbaka till Sverige för att skriva färdigt den längre texten om Berlin.  Den publiceras i Pockettidningens pappersnummer dom kommer ut i månadsskiftet Oktober/November. Under tiden når ni mig på oviljan@gmail.com

Vi hörs!

/Lina

I huset på Liegnizterstraße bor 30 kvinnor som är på olika vis är engagerade i feminism och aktivism. Huset ockuperades under de kaotiska åren på 90talet när stora delar av stadsdelen Friedrichain förvandlades till en koloni för punkare och vänsteraktivister. Sedan dess har de boende kämpat för att få vara kvar i husen och idag är XB, som kollektivet kallar sig, ett etablerat namn inom Berlins alternativscen.

Sandy tycker att de tär toppen att bo i ett husprojekt, även om det förstås är lite jobbigt att allt i huset som går sönder eller krånglar måste fixas av dem själva.

- Det gör inte så mycket när man får bo med 30 personer som är intresserade av samma saker som jag är, säger Sandy.

För att ta reda på hur världsmästerskapet förflyter hoppade jag på cykeln i morse och började trampa västerut där atleterna håller till. Det skulle jag inte ha gjort. För just idag, skulle det senare visa sig, hade de tokigare av löpare lämnat stadion för att springa Berlin Marathon. Stadens centrala delar var avspärrade och som man kan förvänta sig av ett sådant arrangemang var gatorna fulla av semesterfirare, sportfantaster och nyfikna som trängdes med varandra. Vid Brandenburgertor förvirrade jag mig in i folkmassa som var lite ivrigare än de andra eftersom den första sprintern närmade sig, och där i kaoset förblev jag och cykeln stående. Bredvid mig stod ett äldre par med likadana fiskarhattar på huvudet och i händerna varsin flagga med de tyska färgerna. De såg stolta ut. Men att vara stolt och tysk och dessutom vifta med den tyska flaggan är ingen självklarhet i Tyskland. För bara några år sedan förknippades färgerna svart, rött och gult fortfarande med det landets skamfyllda förflutna. Ville man inte förknippas med någon av de högerextrema strömningarna som åter fått fäste i Tyskland, fanns inte en tanke på att hänga ut den tyska flaggan från balkongen eller ropa ”Deutschland” under något idrottsevenemang.  Under fotbolls VM i Berlin 2006 förändrades allt det där. En ny generation tyskar som knappast kan belastas för något deras far- eller morföraldrar gjort sig skyldiga till har vuxit upp och att döma av vad tidningarna skriver så känner de sig som demokrater, européer och tyskar.  Därför kan man återigen se den tyska flaggan vaja på gatorna och inne på Olympiastadion,  en syn som av naturliga skäl får många att höja på ögonbrynen. Byggnaden har ju allt sedan Olympiska spelen i Berlin 1936 förblivit en symbol för nazismens vanvett . . .

Nu kom jag ju aldrig så långt som till olympiastadion, men jag passade i alla fall på att fråga det äldre paret bredvid mig om vad de kännde inför sina vimplar. Mannen svarade, på engelska, att han var amerikan, marinkårssoldat och alltid hade undrat hur det kändes att vifta med en tysk flagga. Nu visste han det, sa han och skrattade.

Vad som också firas är minnet av den så kallade ”paneuropeeiska picknicken” som på sensommaren 1989 rev upp den första öppningen mellan Öst och Väst. Idag för exakt 20 år sedan samlades 100tals semesterfirande östtyskar på gränsen mellan Ungern och Österrike för en picknick som slutade med att fler än 600 personer lyckades fly över till Väst utan att några av gränsvakterna ingrep. Det var den första stora flykten sedan Berlinmuren byggt 1961.

Riktigt så långt som till Ungern har jag inte tagit mig för att minnas järnridåns fall, men väl till en annan plats som gått till historien för sitt motstånd mot kommunismen: Leipzig. Jag har slagit mig ner under en lind på Schillerstraße och väntar på att Josephine ska dyka upp. Hon gör film om sin uppväxt i Leipzig och ska ta mig runt på en cykeltur!

I ett anonymt område i utkanten av norra Berlin ligger ett byggnadskomplex som ser ut ungefär så som de flesta byggnadskomplex gör i Berlins utkanter. Det är i byggt i grå eller brun betong, i 3 till 30 våningar och sträcker sig i regel över ett helt kvarter som inte rymmer så mycket annat än just det; ett stort hus. Just detta hus är emellertid inte som andra.

Jag har tagit trammen genom östra Berlin och hoppat av vid ändhållplatsen i Hohen Schönhausen. Nu står jag framför ett betongkomplex så hemskt att jag inte vet vart jag ska börja! Berlin är bara för mycket ibland. Bakom en hög mur som för bara 20 år sedan skiljde frihet från fångenskap ligger det föredetta Stasifängelset – höjdpunkten av DDRs notoriska övervakningssystem. För de regimkritiker som fördes hit för förhör, inlåsning och isolation under DDRs 4 decennier vid makten var detta den tyska kommunismens allra mest fruktade plats. Nu är fängelset öppet för allmänheten och fungerar som ett ”autentiskt” museum för att historien inte skall glömmas bort.

På tal om att glömma bort sin historia så kan jag inte låta bli att tänka på den diskussion som rasat i Sverige och EU senaste året. Lagförslag som FRA, Ipred, Telekompaketet, Stockholmsprogrammet osv är väl knappast att jämföra med fängelsemuren i Hohen Schönhausen, men de nya formerna för övervakningssamhälle är ändå nog så oroande. . .

Ps. En väldigt fin och personlig berättesle om Stasi visades i SVT häromdagen. Se filmen här.

-Fattig men sexig, så lyder Berlins offentliga slogan, ni vet den där tveksamma meningen som städer av alla olika storlekar och intressen lägger till sig för att göra orten och namnet lite mer spännande. Mina svenska favoriter i är Trosa – världens ände, och Enköping – Sveriges närmaste stad. I den tyska huvudstaden har man sparat på ordvitsarna och istället gått rakt på sak; här är det alltså sex och fattigdom som säljer in staden till besökarna. Ärligt, måste man ändå säga. Med tanke på den höga arbetslösheten, de nedgångna husen och i jämförelse med andra västeuropeiska huvudstäder – den genomgående låga standarden, liksom alla bordeller, sexklubbar och erotikhandlar som breder ut sig i husens gatuplan är det en talande slogan.

Som en uppmaning till fotfolket att tänka ännu litet mer på det där sista i sloganen, har en anonym berlinkonstnär försett stadens väggar, elskåp, lyktstolpar, papperskorgar, väggplank, fönsterrutor, tja överallt där han kommit åt, med siffran 6. En enkel krumelur i vit eller svart målarfärg stirrar ned på dig vart du än går. . .

Jag gör mig i ordning för en eftermiddag vid Spree med nycirkus, gypsetters och hejdundrande konfettikanoner – den mytomspunna baren ”25″ fyller år och bjuder på söndagskalas. Bar 25 är känd för lite allt möjligt som går att relatera till temat dekadens (Berlins kanske säkraste kännetecken) och framförallt för fester som aldrig tar slut. Baren öppnar sina anonyma portar på torsdagskvällen och slår inte igen fören framåt tisdag-onsdag beroende på när de sista gästerna går hem. Däremellan dansar ett hundratal personer i lustiga kläder på floden Sprees strand, den tyska minimaltechnon ljuder urhögtalarna och solen hinner gå både upp och ner bakom bron Oberbaumbrücke. Men nu har solen gått upp för sista gången. Området längs Spree där Bar 25 och ett gäng andra strandbarer, kulturhus och alternativa boendeformer breder ut sig och som ger Berlin sin speciella prägel, skall byggas om. Myndigheter och företag har tröttnat på de fallfärdiga industribyggnaderna som står och skräpar alldeles vid vattnet,  på ödetomterna som blivit kvar sedan murens fall och har gett klartecken för en omfattande upprustning av ”Spreeufer” som området kallas. Upprustningen ska ge plats för det som myndigheter med stora renoveringsplaner brukar ge plats för: högresta kontorsbyggnader och glashus i olika former. Alla gamla hyresgäster har därför vräkts från sina gamla tomter och Bar 25, som under 6års tid har levt på ryktet att ”därifrån behöver man aldrig gå hem”, hänger alltså på sin sista sommar.

Det finns vissa saker som gör att jag uppskattar stadsdelen Kreuzberg ännu lite mer än Berlins många andra innerstadstadsdelar. Jag har bott i nästan alla; Mitte, prenzlauerberg, Friedrichain, Neuköln, Wedding, men det är ändå hit till Kreuzberg som jag gärna återkommer. Det ligger nåt avslappnat över området som egentligen är allt annat än lugnt. Området kring korsningen Kottbussertor är en av Berlins livligaste platser. Förutom den tunga trafiken som passerar, tunnelbanans många upp och nedgångar (i Berlin går ju metron både över och under marken) och förekomsten av otaliga falafelrestauranger och turkiska bagerier, samlas här en brokig skara av säg, punkare, grönsaksförsäljare, narkomaner, nyfikna turister, arbetslösa, barn som skolkar från skolan, en och en annan uppnosig konstnär och skribent. Alla väntar på att nånting ska hända, och är det spänning man väntar på så har man hamnat rätt. ”Kottiberättelser”, en sorts otroliga historier eller ögonvittnesberättelser som utspelat sig på Kottbussertor finns det många av. Men idag vet jag redan vad jag ska göra och spänningen får vänta tills imorgon. Det är tisdag och dags för marknad kring kanalen några kvarter längre ner, ett måste för den som liksom jag har plånboken (nästan)tom och vill göra hela veckans inköp för bara några euro. . .

Två dagar i veckan förvandlas Landwehrkanal i södra Kreuzberg till en sprudlande grönsaksmarknad med turkiska farbröder som kränger grönsaker, frukt, nybakat bröd, halalslaktat kött, linser och bönor,  mönstrade tyger, 30 olika sorters oliver och lika många nötter för en billig penning. ”Ein euro, ein Euro” ropas det i konkurrens mellan stånden. I de trånga gångarna trängs jag med nyfikna turister, unga konstnärer och äldre damer med penionärsvagnar i släp. Jag köpslår om en vattenmelon och får en påse nektariner på köpet.

Bredvid fiskvagnen träffar jag på Tresa, en bekant som går på konsthögskolan UDK och som är på jakt efter ett billigt tyg. Turkisaka markanden är perfekt, säger hon, för här finns allting man behöver!