Pockettidningen R

När P1 bad mig att beskriva stämningen kring Pariserplatz sa jag att det var lite som att befinna sig på en rockkonsert. Hela området kring Brandenburgertor hade ringats in av kravallstaket, och säkerhetsvakter som först efter att ha visiterat besökarnas väskor släppte igenom dem en och en. Väl därinne väntade öltälten och superstjärnorna. Innan programmet satte igång visades en halvtimmes lång reklamfilm för bilföretaget Audi på storbildsskärmen.

Egentligen var det först när Marianne Birthler och Katrin Hattenhauer, representanter från den östtyska motståndsrörelsen, steg upp på scenen som festen tog en annan vändning. De höll tal om hur det var att vara i opposition i DDR, berättade om att erfarenheten av att ha suttit fängslad för att ha uttryckt kritik mot regimen, betonade kampen som låg bakom murens fall.

För när allt kommer omkring var det ju minnet av den folkliga revolutionen som firades i måndags, inte storpolitiken. Det var en gräsrotsrörelse som satte igång händelserna för 20 år sedan; det var det östtyska folket som reste sig mot regimen. I det sammanhanget är det rätt märkligt att inte folket gavs mer utrymme under frihetsfesten, tänker jag. De inbjudna politikerna som talade från scenen må ha varit skickliga förhandlare, men några revolutionärer var de knappast. Ändå var intrycket av kvällen att det var deras fest.

Visst var kvällen en manifestation  för det återförenade, fredliga och demokratiska Europa. Men det var också, som min kompis Hans uttryckte det,

- en  känsla av att det är den framgångsrika politiken vi firar, inte folkets revolution.

Det kändes allt lite olustigt att personer som lidit, kämpat och riskerat sina liv för sin frihet nu fick stå och titta på när toppolitikerna tackade varandra från scenen.