Pockettidningen R

Den tyska revolutionen må ha varit tysk, men festen kring Brandenburgertor var minst lika internationell som gästerna uppe på scenen. Vet inte hur många olika språk som talades inne i öltältet där jag befann mig, men tyska måste i vart fall ha varit i minoritet. Jag träffade JP som kommit hit ända från Filippinerna, Katja från Moskva och Ahmed från Turkiet. En äldre man jag pratade med sa att det var detta som var det allra roligaste med frihetsfesten, att den visade att de två tyska staterna nu inte bara har öppnats mot varandra utan också öppnat sig mot andra länder. Berlin, sa han, är en stad där alla olika nationaliteter kan komma samman. En riktig metropol alltså? Exakt, och att vara Berlinare är därför något att vara riktigt stolt över idag.

Stolt var också vad Berlins borgmästare Klaus Woveriet var när han kom upp på scenen för att hälsa publiken ”hjärtligt välkomna till Berlin”, jättestolt. Jublet sköt genast i höjden. ”Wovie, Wovie” ropade halva öltältet i kör, och så skulle det fortsätta under kvällen. ”Wovie” avlöstes i tur och ordning av Angela Merkel, Dimitirv Medeved, Nicolas Sarkozy, Hillary Clinton mfl, Fredrik Reinfelt däremot, han fick hålla sig i bakgrunden.

Frau Merkel höll ett långt tal om frihet och demokrati. Frihet är något man måste kämpa för sa hon och prisade det östtyska folket som kämpat för sin frihet, västtyskarna som kämpat för återföreningen. Liksom flera av kvällens talare passade hon på att tacka USA och det amerikanska folket för deras hjälp till Tyskland. Utan hjälpen västerifrån skulle Västtyskland inte ha existerat sa hon. Det amerikanska paret framför mig, liksom de tusentals amerikanska turisterna på plats, höjde sina champagneglas till en skål.

Gästerna såg väldigt högtidliga ut där de stod uppradade på den specialbyggda scenen. Högtidliga eller högfärdiga, som den unga kvinnan bredvid mig påpekade. Men om jag ska vara ärlig så såg ju varken jag, hon eller någon annan i publiken så mycket av vad som pågick uppe på scenen, några tusen människor och ännu fler paraplyer täppte till sikten. Kvinnan bredvid var rejält besviken och sa som så, att det här kunde hon lika gärna ha sett på tv hemma i soffan. Men å andra sidan var det ju rätt gött att kunna berätta för barnbarnen att hon varit där, sa hon. Och det säger jag med.

Men visst finns de dom som inte är lika positivt inställda till varken frihetsfesten eller murens fall. Långt ifrån alla Berlinare firade i champagne under kvällen. Enligt en opinionsundersökning som gjordes inför jubileet önskar så många som 12% av de forna östtyskarna muren tillbaka. Ännu fler ställer sig skeptiska till hur återföreningen av de två tyska staterna har gått till. De var naturligtvis inte på plats här vid Brandenburgertor och visst finns det anledning att fundera över vem festen egentligen var till för.