Pockettidningen R

Efter besöket på dagens loppis som resulterat i trängsel och en hög fotografier föreställande borgerliga familjer som äter middag runt ovala bord, drällde jag runt på den lilla konstfestivalen ”Neuköln 48h” i stadsdelen med samma namn. Festivalen erbjöd varken konst eller fest och var inte särskilt ”rolig”. Vad som däremot var roligt var att jag blev stoppad av p o l i s e n när jag råkade gå mot rött över en gata utan bilar! Typiskt tyska polisen att dyka upp när man inte behöver dom. Det var kanske lite osmart att inte vänta in grön signal just när en polispiket och tre brunkläda konstaplar stod parkerade alldeles bredvid övergångsstället, men vad gör man inte för lite spänning i vardagen? För att bråka med den tyska polisen, ordningsmakten, tunnelbanekontrollanterna eller någon annan som tillhör en organisation med tvivelaktigt förflutet, innebär just ett spänningsmoment. Hu!

Jag tänker inte gå in på detaljer här, men är det nånting du lär dig efter ett par månader i Berlin så är det att den tyska polisen aldrig står på din sida. Men om du nu hamnar i en situation av poliskonfrontation: låt dem för guds skull veta att du kommer från Sverige! För är det något tyskar gillar så är det svenskar. Fråga mig inte varför, men klart är att det går att komma undan med det mesta bara genom att vifta med ditt medborgarskap. Du ba: ”Ich bin Schweden, jag visste inte att man måste löpa biljett på tunnelbanan! ”och dom ba: ”allright svenne, låt gå för denna gång!”. Knäppt, men så är det. Och som tur var tog också dessa tre herrar det hela piano. De nöjde sig med en kort uppläxning (”använd dina jävla ögon för i helvete”) innan de lät mig gå. Jag undslapp således dryga böter. Mutförsök. Poliseskort. Heja konstapeln!