Pockettidningen R

För att röra oss bort från de turistande svenskarna och visa upp det mer ”autentiska” Berlin för O som jag glatt släpade runt på under dagen fotvandrade vi till stadsdelen Wedding i norra Berlin. Vi smet in på en bakgård för att se om vi kunde hitta nåt spännande. Vi hittade i tur och ordning: tre överfulla sopcontainrar, en ödetomt och två bilverkstäder. Efter att ha snokat runt en stund frågade mannen som visst jobbade i en av bilverkstäderna vad vi gjorde där och vad vi ville. Ooops! Jag skämdes över vår nyfikenhet, bad uppfostrat om ursäkt. Det var inte meningen att störa. Men det var lugnt sa han som hette Yilmaz och sa att vi gärna fick titta runt. Han hade också satt igång en grill på den lilla parkeringsplatsen. Det luktade väldigt gott, jag var hungrig. Ville vi också vara med och äta? 

Medan Yilmaz grillade den hemlagade Dönern (kebab på tyska) dukade hans flickvän fram porslin åt oss. Vi fick absolut inte hjälpa till. Under middagen småpratade vi om Tyskland, de frågade om Sverige. Finns det Döner i Sverige? Hur smakar den där? Gott, sa vi, men detta oändligt mycket  godare.

Wedding brukar ofta kallas för Lilla Istanbul, eller Turkiets västraste stad, eftersom att det bor så många turkar här. Också Yilmaz och hans flickvän kommer från Istanbul, men har liksom många andra ”turkar” i Berlin bott hela sitt liv i Tyskland och pratar perfekt tyska. I mina ögon är Wedding mer en Berlinstadsdel än någonting annat. Några kvarter längre bort gick Berlinmuren som delade väst från öst och som fortfarande präglar stadens karaktär. Jag måste fråga hur middagsvärdarna såg på muren idag. Hösten 1989 hade varit ett lustfyllt år eftersom alla varit så glada, men sedan hade saker blivit sämre igen sa Yilmaz. Tyskland hade blivit hemsk dyrt tyckte han. Hyrorna, bensinen, tomaterna, ja alla priser hade ju fördubblats sedan murens fall. Att leva i Berlin idag var svårt, men stan var iallafall ett ”paradis för den som gillar döner” sa han och skrattade. Mer om det imorgon. Vi tackade och bockade för godaste middagen och lovade att bjuda tillbaka på en svensk middag (vad en sådan nu innebär? lappskojs? rårakor??) om vi träffas igen.