Pockettidningen R

… kärt barn har många namn. I morse promenerade jag längs den gamla paradgatan som bytt namn efter vilken ideolog som varit poppis och tillräckligt politiskt korrekt för stunden. Numera heter den två kilometer långa och 80meter breda gatan som går ända från Alexanderplatz till stadsdelen Friedrichain i östra Berlin Karl Marxallé och ingenting annat. Här bodde en gång den kommunistiska partitoppen i palatsen som byggts i sovjetisk sockerbagarstil, här gick de stora första majparaderna, militäruppvisningar och andra skådespel som var en så viktig del av den östtyska stadsbilden. Idag är det däremot en annan bild som möter mig. Husen står kvar, men paltsen är slitna och delvis övergivna, gatan är folktom och några politiker är det inte längre tal om att stöta på i dessa kvarter. Med svenska medelklassögon är det en ”underlig” plats att flanera på. Men jag har sällskap med min vän Willi som inte tycker området är särskilt underligt. Han växte upp i en av lägenheterna på Karl Marxalle´ 83 där hans mormor bor än idag.  Det står Grötzel” på porttelefonen, men ingen är hemma när vi ringer på, synd!  

Jag och Willi är lika gamla, vi föddes två år innan muren föll, och har helt olika förhållanden till den historia som jag försöker snoka reda på. Jag växte upp i trygga Stockholms innerstad, Willi i en grå arbetarstadsdel som under 90talet ockuperades av punkare och vänsteraktivister. Området var ökänt för sin politiska aktivism och låga bostadsstandard, men är idag som så många andra områden i (öst) Berlins innerstad ett hang out för den framväxande medelklassen, för backpackers på Berlinbesök eller en och en annan hippie som kommit över ett billigt hyreskontrakt. ”Bra”, säger Willi som gillar att stan förändrats.