Pockettidningen R

..så var det hela över. Den sista dominostenen har fallit; fyrverkerierna har tystnat; de Stora har flugits hem. Berlin har lagt festen bakom sig och polisen och myndigheter kan pusta ut. Det är förresten vad hela Berlin tycks göra idag, lugnet har lagt sig över staden igen och dimman har lättat. Tillbaka till vardagen, ordnung muß sein.

Annat var det igår när jag befann mig nere vid Brandenburgertor, mitt i händelsernas centrum när ”Frihetsfesten” som kvällen har kallats tog staden med storm. Det gjorde också vädergudarna som inte alls var på lika gott humör som vi andra. Redan kl 17, två timmar innan det officiella firandet satte igång började regnet att ösa ned. Stora, hårda regndroppar piskade mot marken vid Pariserplatz där tusentals personer samlats från tidig eftermiddag. Snart badade hela torget i ett enda hav av paraplyer.

Men denna jubiléeumskväll kunde varken regnet eller kylan ta ned stämningen kring Brandenburgertor. Publiken var lika genomfrusen som förväntansfull. Med hjälp av champagne och glühwein (glögg på tyska) och sammanförda av en gemensam känsla av att denna kväll var något alldeles speciellt höll de humöret uppe i väntan på att programmet skulle sätta igång.

Själv hade jag tur som hittade en plats inne ett av öltälten som ställts upp på Pariserplatz. Där inne var det både varmt och torrt. Stämningen var där efter – på topp. På en storbildskärm som satts upp bredvid stadsporten visades filmklipp från tiden när Berlin var en delad stad. Bilder från hur det såg ut här vid Brandenburgertor för 20, 30, 40 och 50 år sedan flimrade förbi. Men inne i öltältet var de tragiska minnena av Berlinmuren och Berlins brutala historia som bortblåsta. Här var det bara fest, skål och ”gail” som gällde, för hela slanten. Ikväll var en glädjens kväll sa mannen bakom mig och höjde sitt ölglas till en skål, nu fan ska vi fira. Det är på tiden att Berlin får gå vidare ur historien, sa han och log.

Och visst fanns det all anledning att le en kväll som denna. Janus, en man i sextioårsåldern berättade att han växt upp i Berlin och skiljts från sin familj när muren byggdes. Mamma och moster hade hamnat på den östra sidan gränsen, Janus och hans pappa på den västra. Först när muren föll hade familjen återsett varandra igen. Den nionde november var givetvis en mycket stor dag för honom.