Pockettidningen R

Imorgon avslutas friidrotts VM i Berlin och ute på Olypiastadion i andra änden av stan pågår världsmästerskapen fortfarande för fullt. Hit ner till Kreuzberg där jag håller hus har idrottsyran emellertid inte spridit sig, hade det inte varit för de tyska tidningarnas intensiva rapportering hade jag nog missat spektaklet. För här i kvarteren är det andra saker som intresserar de boende; picknick i parken, kaffe på cafeet och öl på trottoaren är väl huvudsysselsättningen om sommaren. Ett och ett annat inslag av  turkisk fotboll springer jag också över, men någon hitrest atlet är det ingen som verkar bry sig om.

För att ta reda på hur världsmästerskapet förflyter hoppade jag på cykeln i morse och började trampa västerut där atleterna håller till. Det skulle jag inte ha gjort. För just idag, skulle det senare visa sig, hade de tokigare av löpare lämnat stadion för att springa Berlin Marathon. Stadens centrala delar var avspärrade och som man kan förvänta sig av ett sådant arrangemang var gatorna fulla av semesterfirare, sportfantaster och nyfikna som trängdes med varandra. Vid Brandenburgertor förvirrade jag mig in i folkmassa som var lite ivrigare än de andra eftersom den första sprintern närmade sig, och där i kaoset förblev jag och cykeln stående. Bredvid mig stod ett äldre par med likadana fiskarhattar på huvudet och i händerna varsin flagga med de tyska färgerna. De såg stolta ut. Men att vara stolt och tysk och dessutom vifta med den tyska flaggan är ingen självklarhet i Tyskland. För bara några år sedan förknippades färgerna svart, rött och gult fortfarande med det landets skamfyllda förflutna. Ville man inte förknippas med någon av de högerextrema strömningarna som åter fått fäste i Tyskland, fanns inte en tanke på att hänga ut den tyska flaggan från balkongen eller ropa ”Deutschland” under något idrottsevenemang.  Under fotbolls VM i Berlin 2006 förändrades allt det där. En ny generation tyskar som knappast kan belastas för något deras far- eller morföraldrar gjort sig skyldiga till har vuxit upp och att döma av vad tidningarna skriver så känner de sig som demokrater, européer och tyskar.  Därför kan man återigen se den tyska flaggan vaja på gatorna och inne på Olympiastadion,  en syn som av naturliga skäl får många att höja på ögonbrynen. Byggnaden har ju allt sedan Olympiska spelen i Berlin 1936 förblivit en symbol för nazismens vanvett . . .

Nu kom jag ju aldrig så långt som till olympiastadion, men jag passade i alla fall på att fråga det äldre paret bredvid mig om vad de kännde inför sina vimplar. Mannen svarade, på engelska, att han var amerikan, marinkårssoldat och alltid hade undrat hur det kändes att vifta med en tysk flagga. Nu visste han det, sa han och skrattade.